När det snöar i augusti...

Hello all!! : )

 

Ja ni, då var vi där igen då...jag blir så upptagen i smärtor, mediciner och annat skit att jag inte märker hur jag beter mej... F*n också!!! Är inte så där superbra på att leva som jag lär alla gånger...

 

Jag ska vara riktigt ärliga med er, det här med varaktig sjukersättning har tagit hårdare på mej än jag velat erkänna ens för mej själv... Även om livet innehåller många möjligheter, man ska tänka positivt och annat bla bla bla så känns det skit!!! 

Det känns skit att jag inte kan bidra med mitt strå till stacken!

Det känns skit att jag inte ens kan ta hand om mitt eget hem utan måste betala eller be snälla människor i min omgivning för att få hjälp med sånt som andra gör på en halv miss...

Det känns skit att mediciner och hormoner som sätts in och ut gör att jag tillslut inte vet vem jag är.

Det känns skit att aldrig har råd att åka på semester, handla den mat och de kläder jag vill ha. Att a l l t i d behöva tänka på vad allt kostar och att vara beroende av människors givmildhet för att klara av att få mat på bordet.

Det känns skit att inte få jobba. Jag älskade verkligen mitt jobb som dramalärare.

Det känns skit att inte ens orka studera...det finns så oerhört mycket jag skulle vilja lära mej, men som det är just nu så klarar jag inte ens att läsa en bok...

Det känns skit att de extrakilona jag la på mej när jag åt så mycket hormoner sist, vägrar lämna mej hur strikt jag än är med kosten...och tydligen så är detta vad jag har att vänta så länge hormoner tillsätts...

Framför allt så känns det skit att när jag försöker se livet positivt och göra saker som stärker mej och gör mej glad, då ska jag måsta försvara det också...

Och jag är galet less alla tårar...

 

Allt detta gör ju att varken självkänsla eller självförtroende är på topp...och jag börjar racka ner på mej själv...

Jag duger inte som jag är, jag är inte fin nog, jag är inte duktig nog, jag lagar inte nog god mat, jag är en dålig männsika för att jag inte orkar som alla andra och så vidare....

Det är vet jag ju egentligen är bullshit!! Jag både vet och tycker att alla männsikor har lika värde, oavsett omständigheter... Och jag är fullt medveten om att de otrevliga kommentarerna jag får ibland, kommer från människor som inte har den blekaste aning om vad dom yttrar sej i och förmodligen själva mår dåligt och istället för att ta tag i sina egna demoner så lägger man energi på att hacka på andra... 

Jag vet allt det här...

Men ibland räcker det inte att "bara" veta...

 

Så det jag nu har lyckats åstadkomma är att, förutom att jag själv mår skit, så har jag lyckats dra ner andra i min omgivning också... Finaste, bästa...som gör allt för att visa hur mycket han älskar mej medan jag är fullt upptagen i min egen självömkan att jag inte duger som jag är... Och använder ord som: "Du tycker inte att jag är fin nog" osv... Så där fick han en skopa skit som egentligen bara handlade om mej...

Det är omöjligt att älska någon som inte älskar sej själv...det är en mening jag brukar använda...och om än den inte är helt sann (sina barn kommer man ju tex alltid att älska oavsett..) så ligger det mycket i det...

 

Jag är fortfarande tacksam för alla fina människor som finns omkring mej, och för all fantastisk hjälp jag får... <3

Jag har bara en skitdag av rang...och det har varit rätt många av dom på sista tiden... Så jag ville vara ärlig och delge er även den sidan av mej...framför allt till er som också mår skit emellanåt och just då vill kräkas åt alla positiva och peppiga människor... : )

 

Ikväll blir en kväll under filten och imorgon en helt annan dag... 

 

Take care!!

Love // TT

Hello all!! :-)

 

Så i lördags fick prinsessan äntligen ha sitt piratkalas... : )

Dom var så otroligtsöta, alla småpirater från hennes klass... Då min lilla piratprinsessa inte var riktigt kry, så kortade vi ner tiden till 1,5h och lekte stillsamma lekar istället för springlekar... Jag hade minst lika roligt som barnen, Att få klä ut sej och leka lekar är bland det roligaste som finns!! Och barn är en tacksam publik/deltagare, allt är kul! : )

 

Jag skulle gärna lagt upp bilder här, men jag vill inte lägga upp bilder på andras barn utan deras föräldrars godkännande, så ni får helt enkelt föreställa er 16 minipirater... : ) Appropå 16, så var det 22 barn inbjudna...så ibland är det lite tur att inte alla kan komma... : ) Fast det gick så bra med 16, så 6 till hade nog inte gjort någon skillnad... : )

 

Så här såg pirattårtan ut iallafall...

 

Även om jag var helt slut efteråt (och fortfarande är det), så känner jag hur oerhört mycket jag saknar att jobba som dramalärare... När jag har en bättreperiod, kanske jag får göra ett studiebesök hos en fantastiskdramapedagog som jag känner, och bara ta in atmosfären lite... ; )

 

Just nu ligger jag i Mr underbarssoffa och väntar på att han ska komma hem...samtidigt som jag önskar att jag mådde lite bättre... Men, men...it is what it is...

 

Har pratat med försäkringsbolag idag angående en nyckelknippa som är spårlöst försvunnen... (Tänk om hjärnan funkade lite oftare...) Och även om jag har "specialförsäkringar" för just det ändamålet, så verkar dom inte täcka en nära fulla kostnaden för låsbyte... Jag borde ju inte vara förvånad, men det s k u l l e ju täcka kostnaden... Nå, men får väl vara glad att jag iallafall får igen en liten del... 

 

M e n, jag har fått min diskmaskin inkopplad!!! 

Den är inte ny och den låter jättehögt, men den diskar rent!!! Åh, ljuvliga lyx! : )

Tur man har fantastiskavänner som råkar vara elektriker och rörmokare...

Här kommer en arbetsbild:

 

 

 

Hello all!! : )

 

Här kommer två olika sätt att förhålla sej till smärta och sjukdomar... med samma förutsättningar....

 

Först en bakgrundshistoria:

När smärtan för första gången hittade in till mitt liv så möttes den av ett enormt motstånd och stor okunskap... Ingen värkande kroppsdel skulle minsann få sätta käppar i hjulet för mej! Min vilja var större en så!!

Med den inställningen levde jag de första åren då kroppen började gå sönder...och det gick väl...sådär...

 

När jag sen insåg att jag inte hade något annat val än att ge vika, så föll jag både länge och hårt...

Jag slutade tillslut att göra allt...jag var ju sjuk...jag orkade inte...kunde inte...var ingen längre...

Utåt så klistrade jag på ett leende och sa att, jodå, det gör lite ont, men det löser sej... Inom mej var det något som dog... 

 

Sen levde jag i många år i begränsningensland...

Det enda jag krampaktigt höll fast vid var hem och traditioner. Jag skulle minsann ha fint och rent hemma, kosta vad det kosta ville...!!

 

Sen föddes prinsessan och alla mina värderingar vändes upp och ner. Viktigast blev naturligtvis att orka med henne. Att leka, skratta, sjunga och uppleva livet med henne, och det är det fortfarande... 

Men trots att jag hade världensbästa unge så bodde det en stor sorg inom mej...Jag orkade liksom inget mer... Jag var mamma, that´s it. Jag vet att hennes pappa sa till mej vid något tillfälle att: " Snälla följ med ikväll (hem till vänner på fest), du följer ju aldrig med nu förtiden!!" och han hade rätt...o c h han hade en viktig poäng...fast det fattade jag långt senare...

 

Jag hade nämnligen slutat vara jag...

Jag var mamma och jag var sjuk...men inget mer. Dagar, veckor, månader låg jag på kvällarna i smärtor och tårar...och avundades andra som orkade ha roligt...

 

Sen hände en massa saker som gjort att jag synat mitt liv och min livsfilosofi i sömmarna och idag lever jag på ett helt annat sätt...

Jag är fortfarande mamma i första hand...och sjukdomarna har ökat till antal med tiden...men jag är lycklig.

 

Jag har vänt ut och in på mej själv.

Helt ändrat kost, sömnvanor och mentalinställning.

Haft ett koppel med proffs vid min sida och tillsammans har vi gjort upp en långsiktig plan för hur jag (större delen av tiden iallafall) ska bli medicinfri och få ett rikare liv med mindre smärtor... Och det har gett resultat.

 

I april är det två år sen jag låg inne på sjukhus.

Från mars till oktober så var jag helt utan smärtlindring (bortsett från det akuta stadiet på "svanskotebrottet"), vilket enligt mina läkare (och mej själv ; ) )är helt fantastiskt.

Hela 2012 har handlat om att stärka mej själv mentalt och att hitta lyckan inom mej själv, och även om jag faller tillbaka ibland, så har jag aldrig mått så här bra mentalt i hela mitt vuxna liv.

 

Det är klart att det tar på att kroppen är så pass nedbruten som den är, men jag har hellre alla underbara vänner och får känna styrkan mentalt, än att vara fysisktfrisk, ensam och ledsen...

 

Den stora förändringen är att jag börjat ta hand om mej själv. Jag tar emot hjälp när det kommer till tunga vardagsmåsten och lägger istället energin på att tex åka med prinsessan på skridskobanan...eller de veckor hon inte är här..går ut med mina vänner eller något annat som är gynnsamt för själen.

 

Det finns mängder med forskningsrapporter som visar betydelsen av att göra saker man blir glad av. Ä v e n om det kostar... även om jag (som när jag stått på scenen med kören) ligger ner flera dagar efteåt...

Till saken hör ju att jag låg lika mycket förut och upplevde samma smärta då som nu...men då var det ett stort hål inne i  mej, där det nu är varmt och fyllt av kärlek.

Och även om det är samma smärta jag får efter att ha dammsugit som jag får av att ta en fika på sta´n, så är upplevelsen helt annorlunda. Så därför betalar jag för städning här hemma...och lägger den energin på att fylla på batterierna mentalt istället. : )

 

Naturligtvis så blir jag arg på smärtan och tycker livet är orättvist många gånger!! 

Men jag vet ändå att jag ä r lyckligt lottad inom så många andra områden att jag islutändan tillhör en av de rikare människorna...

 

Så....lyllos mej... ; )

 

Love // TT

Hello all!! : )

 

Tack för all fin respons jag fått på förra inlägget!! <3

Och ni har alla rätt...på olika sätt...

 

Fått många förslag på vad jag ska kalla mej istället...här kommer några av dom:

 

 

Take care!!

Love // TT

 

 

 

Hello all!! : )

 

Idag kom beslutet som jag har kämpat emot i 14 år... 100% varaktig sjukersättning (det som förr kallades för sjukpension..)... Det var med blandade känslor jag läste brevet idag... Redan när jag var 25år så nämdes detta första gången, och då protesterade jag högljutt!! Ni kan väl inte mena att jag ska ge upp redan nu??? ...sen har år efter år fyllts med olika behandlingar och alla de rehabilliteringsplaner ni kan tänka er...

För ett par år sen gav jag upp till 3/4...det är den sista 1/4 delen jag kämpat för...men inte ens det gick...

 

Visst ska det bli skönt att slippa bry sej om läkarintyg, utförsäkring och annat som hittas på...och jag kommer i n t e att sakna alla horribla tester som gjort mej sängliggandes i veckor efteråt...

Visst ska det bli skönt att få tid att vila...tid att läka...att få bli fri morfinet igen och att göra allt i min egen takt... 

Men jag ljuger om jag säger att jag är glad... Lättad är jag, men  på samma gång sorgsen...

 

Nu slutar ju inte livet med det här, absolut inte.

För dom omkring mej kommer nog mitt liv te sej exakt så som det brukar... 

Och visst finns det meningsfulla saker att sysselsätta sej med om jag får lite extra energi...

 

Framför allt så kommer jag fortsätta skratta och ha roligt!!

Finns inte bättre medicin än att skratta!! : )

Tack gode gud för internet, där jag kan umgås med vänner även om jag inte tar mej ur soffan och där man kan hitta allt möjligt att läsa... : )

 

För er som råkat missa detta så är min absoluta favoritbloggare en kille som heter Fredrik Backman http://fredrik.cafe.se/ . Han får mej alltid att skratta. Åtminstone att dra på mungiporna...hur tungt det än är... : ) Människor som får mej att skratta har en väldigt speciell plats i mitt hjärta...

 

Nu ska jag krypa ner under täcket, unna mej en popcornskål och försöka smälta detta "nya"...

Hej! Jag heter Therese, är 36år & ...pensionär..?? Nääää, så vill jag i n t e presentera mej!! 

Har ni några idéer?? Överlevnadskonstnär?? (man behöver kunna trolla med knäna om man ska gå runt på den här ekonomin.. ; ) ) Livsbejakare?? Soffkonsult?? ...?? : )

 

Take care!!

Love // TT

Hello all!! : )

 

I onsdags pratade jag med min läkare och berättade om ondabröst, humördippar och ökad smärta...fick rådet att prova sluta äta hormonerna och en dag senare var jag mej själv igen!! Då dessa hormoner skulle vara svaga så har jag inte tänkt att de kunde påverka mej så mycket... Men läkaren förklarade att det var som att ha pms varje dag...

Inte konstigt allt varit så oerhört tungt... Att jag känt mej ledsen när jag borde vara glad... 

 

Det är så oerhört skönt att känna igen sej själv. Att få vara glad. Att kunna känna lycka. 

Dom senaste dagarna har jag nästan varit hög av eufori!! : )

Håller tummarna att jag får vara blödningsfri nu så jag slipper äta eländet mer...

 

Sist  jag var hormongalen kostade det mej ett förhållande... Men mr underbar är kvar... <3 Ni skulle dock se lättnaden i hans blick när han börjar känna igen tjejen han blev tillsammans med och att känslobitchen är borta... : )

Alltså...lite bitchig är jag ju alltid...men galenskaperna har lugnat ner sej lite... ; )

Igår fyllde underbarasteprinsessan 7år!!! Vi hade laddat för piratkalas...lokalen var dukad, tårtan beställd och skattkistan fylld... Så vaknade hon natten mot igår med magsjuka...

Besvikelsen när hon insåg att det inte skulle bli något kalas var stor... Med tårar i ögonen säger hon: "Mamma, det är inte roligt att få magsjuka!! ...fast det är det ju inte för nå´n..." Gullunge!!

Men efter att jag övertygat henne om att hon visst skulle få ha sitt piratkalas, vi skulle bara flytta fram det, så köpte hon läget.

 

Vi började dagen som man ska börja födelsedagar på i våran familj; med frukost och paketöppning i sängen... Sen mös vi hela dagen och en pannkakstårta fick ersätta pirattårtan...

 

 

 

 

Jag tror vi lyckades förgylla hennes dag rätt bra för när hon skulle gå och lägga sej sa hon: "Det har varit en jättebra födelsedag idag mamma." Alla telefonsamtal och alla sms med grattis och att "vi kommer på kalaset nästa lördag istället" gjorde absolut sitt till... <3

 

Idag är det full fart på prinsessan och ingen av oss vuxna har insjuknat...så vi håller andan i hopp om att faran är över... Dock stannar vi i karantän en dag till för säkerhets skull...

Men lite luft har ingen dött av, så prinsessan och mr underbar har varit i pulkbacken en sväng... Så nu är det härligt rödrosigakinder som ersatt det sjukableka... : )

 

Dax att packa ihop kalasdukningen från kvarterslokalen och be en tyst bön att den faktsikt är ledig nästa lördag...

Sen laddar vi för söndagsfilmsmys... : )

 

Hur har eran helg varit??

Love // TT

Hello all!

 

Idag är en tung dag...både fysiskt och mentalt...

Det känns som om jag försöker ro med alla åror samtidigt och att båten bara snurrar runt...

Jag försöker göra rätt...jag försöker på alla sätt och vis..men det slutar ändå med att det blir fel...

 

Och så saknar jag mina vänner...jag har som nog med att hålla huvudet ovanför vattenytan och glömmer höra av mej...och då ses vi inte... : (

 

På lördag fyller finaste prinsessan 7år och det ska vi fira med piratkalas!! : ) 

Fast just nu förstår jag inte var den orken ska komma ifrån... Men det brukar lösa sej...det man måste orka, orkar man... Har ett 60-årskalas på kvällen där våran kör ska uppträda...det däremot har jag svårt att förstå hur jag ska fixa...kanske en liten stund...

 

Tror jag ska bädda ner mej i soffan och invänta en bättre dag...

Ska gå om köket och berömma mr underbar som målar om mina köksmöbler först... : )

 

The only way is up! : )

Love // TT

Hello all!! : )

 

Har en hel del tankar som suttit fast då jag inte bloggat så mycket på sista tiden, så då blir det en hel del som ska ut när jag väl öppnat dörren...

 

Jag har ett stort behov av egentid, så jag får sortera tankar och känslor dit dom hör hemma...annars blir det lätt kaos. Det är lätt att glömma bort vem som är jag i alla känslor som åker berg och dalbana i mej under en dag med skrotkroppen. Jag är så oerhört inställd på att vara alla till lags att jag hinner tappa bort mej själv när jag inte riktigt orkar... Att jag tror att mitt värde som människa sitter i om jag kan vara tillgänglig för alla 24/7. Dumt. För det begär ju jag inte av någon. För det kan ingen vara. 

 

Det är mycket som blir fel när smärta och trötthet tar över... Jag tolkar allt som händer runt mej negativt, jag tror det värsta om allt och framförallt så tappar jag bort mej själv och mitt egenvärde...

 

Då är det skönt med lite distans, kloka vänner och skratt... : )

Underbart med människor som man inte behöver förklara allt för, som bara förstår...och som är genuina...

Även om jag älskar att skratta och svamla (många människor tar sej själva på för stort allvar), så blir yta och ältande påfrestande mellan varven. Skönt med någon som ser världen genom samma sorts ögon. Som man inte behöver prestera inför. Där det räcker alldeles nog med att bara vara jag... Ni vet vilka ni är och jag älskar er! <3

 

Jag är ju en människa som inte gillar att tappa kontrollen... Då jag ändå gör det rätt ofta för att kroppen går sin egen väg, så har det blivit nästan löjligt viktigt att ha full kontroll över de få saker jag faktiskt k a n styra. Och jag vill gärna veta. Jag vill veta hur framtiden kommer att se ut... Jag vill veta det så gärna att jag skapar en fiktivframtid och sen lägger jag ner hela min själ i att styra skeppet åt rätt håll... Vilket oftast slutar i total katastrof... För än har då ingen (om vi inte ska bli religiösa här) mig veteligt lyckats styra över framtiden helt... Visst, val vi gör idag, påverkar hur det ser ut imorgon...men vi kan inte styra över andra människor eller över de omständigheter som ramlar över oss... Man får spela med den hand man får och ta det som det kommer. Om jag skulle komma ihåg det lite oftare så skulle det bespara mej en hel del energi... : )

 

Om framtiden säger jag just nu så här...:

Jag hoppas att dippen rätar ut sej snart...så jag kan få den plattform jag behöver för att orka vända uppåt igen.

Jag hoppas att jag, inom en överskådlig framtid, kan börja sätta upp större mål än att bara klara dagen.

Jag hoppas att jag har den jag vill ha vid min sida..och att jag vill fortsätta ha det så...

 

Det är vad jag hoppas och den som lever får se...

 

Det jag däremot v e t är:

Jag har den bästa ungen i världen!

Jag har ett fantastiskt nätverk med fina människor omkring mej!

Och framförallt så kommer jag alltid, alltid att resa mej upp igen. Oavsett vad skit som livet levererar.

Så det så!! : )

 

Take care!!

Love // TT

 

Hello all!! : )

 

Nu är äntligen alla helger slut och imorgon är det vardag på riktigt igen!! Jo, jag vet att det är måndag idag, men skolan är stängd för planering, så vardagen börjar på riktigt imorgon. 

Missförstå mej rätt, jag älskar julhelgerna med allt kul som händer...men jag är ju helt slut! Nu behöver folk vara på skola och jobb igen så jag får vila.. ; )

 

Å ja, jag v e t att det är jag som väljer. Jag hade ju kunnat välja att vara hemma ensammen också...men det gör jag ju jämt annars, så det är bara roligt även om det kostar.

Jag trotsade skrotkroppen och gick på lokal på trettondagsafton. Det var superkul och väldigt välbehövligt! Har varit så mycket smärta och tårar på sistone så jag behövde få lite distraktion. Men visst var det dyrt... Jag kan knappt stå på benen än, men att det skulle bli så visste jag ju om innan...så det är bara gilla läget. : )

 

I veckan ska jag och prinsessan mysa och planera för hennes piratkalas som hon ska ha nästa lördag... Välbehövligt med lite egentid för mej och henne... <3

Idag kommer finaste mamman hit, ska bli mysigt med lite egentid med henne också... Och det lyxigaste av allt, hon lagar middag åt oss! : )

 

Jag insåg just att jag behöver ut genom dörren idag trots att jag varken orkar eller vill...måste kopiera och skicka papper till försäkringskassan... Så...då biter vi ihop då, drar en mössa över huvudet och hoppas att jag inte skrämmer ihjäl någon med mitt tärda utseende dagen till ära.. :P

 

see you soon!

Love // TT

Hello all!!

Här kommer en sammanfattning av året som gått...

 

Året började med bitande vinterkyla men massor med insikter... Jag fick den underbara möjligheten att delta i en smärtrehab som gav mej nya insikter och ny kraft, men framförallt så fick jag möta sju andra fantastiska människor som delade med sej av erfarenheter, kärlek, värme och styrka. Människor som kom in i mitt hjärta för att stanna.

 

Vårvintern handlade om att ta tillbaka kontrollen över mittt liv...

Att hitta tillbaka till livsglädjen, buset och skratten...samtidigt som jag genomgick en tuff avgifting och sa hejdå till morfinet. Oerhört tuffa veckor, men det gick!! Glädjen och triumfen fann ingen gräns...

 

Jag lekte, vilade, busade och kände att jag var påväg åt helt rätt håll... För första gången sen jag blev sjuk så hade jag ett team med proffs i ryggen som jobbade åt samma håll som jag. Det här skulle jag fixa!!

 

Första helgen i maj kom det en snöstorm som täckte de nyplanterade blommorna på balkongen och skapade en issörja ute...och jag föll...hårt...

Med bruten svanskota var jag helt fastlåst i soffan och fullständigt beroende av vänner och familj och morfinet var tillbaka i mitt liv igen... Men än en gång så imponerades jag starkt av det enorma skyddsnät som slöt upp bakom mej... Alla avlöste varandra med mat, filmer, tidningar, logistik runt prinsessan och allt man bara kan tänkas behöva.. Efter fyra veckor vad jag hyffsat på benen igen och smärtlindringen åkte ut genom fönstret än en gång.

 

Sommaren 2012 är den roligaste och galnaste sommar jag haft någonsin!!! För första gången på å r så orkade jag ha roligt!! Singel och lycklig med världensbästa unge och fantastiska vänner, kan det bli annat än fantastiskt??? : )

 

Trots allt bus och kul så hade fröken livrädd och kärleken en stark röst i mitt huvud...ett förhållande för mej var inte aktuellt... Kanske till hösten...men skulle jag våga...?

 

Så kom hösten...och med den även kärleken...från ett helt oväntat håll...allt var galet och nytt och jag blev livrädd... Men tillslut tejpade jag för munnen på fröken livrädd och släppte ner garden...och in i mitt liv klev mr underbar.

Fyra månader senare så känner jag att jag faktiskt vågar tro på kärleken igen...

 

Men hösten har inte bara inneburit mys med nya kärleken, den har tyvärr varit fylld med smärta och morfinet är tillbaka...för nu... Jag skulle prova återgå till arbetslivet på det mest skonsamma sätt man kan och bara 5 timmar i veckan...men det störde fullständigt ut allt jag jobbat i ett helt år för att bygga upp och jag är tillbaka på ruta ett igen... En hel del erfarenheter rikare dock,,,så nästa gång vet jag vad som behöver göras annorlunda...

Men visst känns det surt... Att återigen ligga i kramper och tårar varje kväll... 

 

Men nu samlar jag kraft och återhämtar mej...laddar för 2013 som ska bli projektets år. 2012 fann jag glädjen och styrkan, så 2013 ska jag använda den och avsluta alla projekt som jag har påbörjat...

 

För 2013 önskar jag mej

Att skratten, kärleken och glädjen är här för att stanna

Att mina fina vänner får det liv dom förtjänar

Att prinsessan får må bra och ha roligt

Att jag återigen får slänga ut morfinet

Att jag hittar kraft att avsluta allt jag påbörjat

och

Att jag vågar forma en plan för framtiden...