Årskrönka 2014
Hello all! :-)
Här kommer min årliga årskrönika...
2014 var...berg och dalbanans år...
Jag började året med mycket vila då nacken inte alls ville läka...
Tunga saker hände runt omkring mej..min syster bröt fotleden riktigt illa och min älskade pappa kämpade med en oerhört tuff cellgiftsbehandling...
Jag var i sämre fysikst skick än normalt, men vågade knappt andas om det (än mindre blogga) då min famlj hade mer än nog med sitt.. De behövde inte oroa sej för mej också..
Visst var det tufft utan mitt fantastiska stöd som brukar finnas där för mej, men det gick...
Det krävdes noga planering och ett strängt vil-schema då det inte fanns någon som kunde rycka ut om jag krachade.. De gånger jag rasade ändå så fanns fina vänner och mr underbar till undsättning...
Men jag fixade det! Och det är jag oerhört stolt över! :-)
Ju fler månader som passerade desto mer nedbruten blev mina fina pappa... En skugga av sitt forna jag, askgrå och full av gift...
Samtidigt kröp det fram att prinsessan blev utsatt i skolan...
Hon grät och grät och ville stanna hemma... Mammahjärtat gick i tusen bitar... Min älskade, godhjärtade, känsliga och fantastiska unge var inte glad längre... hon slutade sjunga, slutade vilja hitta på saker och stängde in sej på sitt rum...
Det är första gången (men säkerligen inte sista) sen jag blev mamma som jag inte haft en aning om hur jag skulle göra... Jag kan ju inte tvinga iväg henne på skolan när hon är så ledsen, men ju längre hon är hemma desto värre blir situationen..
Som tur är (eller tur, vi har jobbat för att få ha det så) så är jag och hennes pappa ett team när det kommer till henne, så han klev in när mina ord tog slut av tillbakahållna tårar...
Efter många samtal och strategier så verkade det lugna sej på skolan och sen var det dags för sommarlov.
Sommar...den absolut bästa tiden för mej...men jag mådde inte alls bra...
Min vana trogen skulle jag sluta med smärtlindring och avgifta mej då värmen gör mej piggare, men denna gång så gick det inte...
Nackskadan var ny och den påverkade alldeles för mycket..
Mera smärtor, mindre ork och en massa jobbiga saker som hände runt omkring gjorde att jag hamnade i mörker... Allt gjorde ont och jag var låg och ledsen... Värmen och solen hjälpte inte.. Uppförsbackarna var för många och för branta..
Tillsist fick jag äntligen träffa en bra läkare som ändrade min medicinering och redan efter ett par dagar började jag må bättre. Mycket bättre. Jag kände igen mej själv igen! :-)
Mitt i sommarvärmen drog en kylig vind av sorg över oss då min underbara och godhjärtade farmor lämnade oss...och lämnade ett hål av tomhet men massor med kärleksfulla minnen efter sej...
I slutet av juli var vi (jag, mr underbar och prinsessan) på en liten båtsemester i Piteåskärgård med en fin vän och hans fina båt samtidigt som det var värmerekord. Underbart.
Sen small det bara till och så var sommaren över...
Att jag missat hela sommaren utom de dagarna, gjorde mindre då mr underbar bjöd på en sista minuten resa till Turkiet!! Det var, utan överdrift, den mest fantastiska veckan i mitt liv.
Underbart varmt, en hel del lyx och massor, massor med kärlek... <3
Hösten inleddes med en ny, fin bekantskap i mitt liv och jag fick upptäcka att kärlek går att hitta från håll jag aldrig tittat.
Värme, kärlek och gemenskap kan man (iallafall jag) aldrig få för mycket av. <3
Och så kom det efterlängtade med fruktade brevet...brevet till pappa med provsvaren...och det var med glädjenstårar rinnande nedför kinderna som jag läste de fantastiska orden: "Inga metastaser synliga. Återkontroll om två år"
Det kändes som att alla vi som hållt andan äntligen fick andas ut...och finaste pappa börja kampen tillbaka till livet.
Att bo på två ställen börjar slita på mej ordentligt och det (och de diskussioner de medförde), i kombination med att alla kilon jag jobbat bort för ett år sen var tillbaka sen medicinbytet gjorde mej allt annat än positiv...
Nu orkar jag ju sällan vara negativ länge (för det är så tråkigt ;-) ) så givetvis försöker jag hitta lösningar istället...
Jag blev erbjuden att testköra ett viktminskningsprogram som bygger på dna-test och att du ska äta riktig mat (max en måltidsersättning/dag) men den sort som just din kropp mår bäst av... så de där dumma kilona som kom tillbaka håller jag på att jobba bort igen.
Jag ger aldrig upp förutom i korta stunder, men sen samlar jag kraft och angriper problemen från ett annat håll istället... Det finns lösningar på det mesta...bara att man inte alltid ser dem på en gång... :-)
Just, exakt i skrivande stund så är det tungt. Riktigt tungt.
Men jag ser ändå ljust på framtiden.
Just nu lever jag minut för minut, men det jag sådde (tankar, handlingar, drömmar och mål) 2014, ska jag vattna och nära med omsorg 2015, så jag kan börja skörda de större skördarna 2016...
Love // TT
Jag och spindeln i Harry Potter...
Hello all!! :-)
De senaste veckorna har jag varit i en enorm svacka fysiskt och i onsdags nådde smärtan sin kulmen och tog allt till en helt ny nivå...
Mamma tog prinsessan och jag hade finaste här som sällskap och övervakning då jag var allt annat än pigg och dosen smärtlindring galet hög...
Under de värsta stunderna kände jag mej som spindeln i Harry Potter när de uttalande en av de "förbjudna trollfromlerna" :Crucio
(Cruciatus-förbannelsen, även kallad Tortyr-förbannelsen. En av de tre oförlåtliga förbannelserna. Den får någon att känna smärta och gör denne lidande.
Används på en krabbspindel av Professor Moody i Harry Potter och fången från Azkaban när han ska demonstrera förbannelsen för klassen)
3,29 in i klippet
Idag har jag bara existerat.. det var nog ansträngande och krävde nästan lika hög dos av smärtlindring som gårdagen... Som tur är så har jag (i vanlig ordning) fina människor som kommer och håller mej sällskap, hjälper mej och får mej att tänka på något annat än smärtan för en stund...
Men helgens och veckans planer är inställda.
Som alltid (jo, jag är lite småbitter just nu) när jag planerat något speciellt med mina vänner så tar kroppen över...
Jag vet att det vänder för eller senare, det gör det alltid (jag kan ju skriva lite på datorn nu, alltid något..) men jag blir så trött och less på alla år av smärta, sömnlöshet, tårar och grusade planer..
Det jag kan härleda till min kraftiga försämring är att jag slog in julklappar innan jul och att jag provat bassängträna två gånger. Första gången strax innan jul och så nu i onsdags. Eller träna och träna, jag befann mej i bassängen i 30 minuter. Rörde enbart på underkroppen då jag vet att armar, axlar och nacke är sköra nu, men det räckte tydligen... Nyper åt i nacken så jag håller på att tippa av att bara sitta upprätt...
Inte ofta jag blir uppstressad av mina skador och sjukdomar då jag vet att inget av det jag har är dödligt, men det är klart att jag blir iallafall lite orolig när jag är så här dålig.. Jag är inte sugen på att bli inlagd igen. Men just nu klarar jag mej inte själv... Igår hade jag som sagt finaste här som kollade till mej och nu sover bästa pappan på min soffa... De närmaste dagarna är lösta iallafall och förhoppningsvis så har det vänt till efter helgen iallafall...
Sååååå, jag skulle behöva bli distraherad...
Har ni något roligt att berätta så snälla dela med er! :-)
Love // TT
