När det snöar i augusti...

Hello all!! :-)

 

Det går fortfarande riktigt bra nu!!

Änligen, äntligen, äntligen!!! S o m jag har kämpat!

Jag är lätt värd all medvind nu, den kom inte gratis...

 

Ett litet smolk i bägaren är att jag har en lite tung uppgift imorgon...tung men nödvändlig...

Det är dags nu...

Dags att inte bara vända blad, utan att börja på en helt ny bok..

 

 

Trots endoskov och trots folk med tröga åsikter så har jag aldrig känt mig så här lugn och trygg inför framtiden som nu...

Jag bara andas mig igenom det tunga och bara vet...

Bara vet att min tid har kommit.

 

Det är fortfarande mycket kvar, och jag vet att bakslag alltid kommer...

Men jag har kommit mig så pass mycket över lågvattenmärket att jag aldrig kommer att gå på grund igen.

 

Det har kostat...

Blod, svett och tårar.

Tårar, tårar och åter tårar...

 

Tårar av smärta,

tårar av sorg

tårar av ensamhet och tårar av rädsla för evig fattigdom...

 

Jag är rik på fina människor i mitt liv, vänner och familj, som hela tiden stöttat mig och hjälpt mig...utan er hade det aldrig gått och jag behöver er fortfarande <3

 

Jag har dock även varit duktig på att dra till mig människor som på olika sätt dragit ner mig eller försökt hålla mig kvar när jag varit på väg att resa mig upp igen..

I och med att jag är den person jag är så har jag förmodligen inte kämpat min sista kamp med energitjuvar ännu... Men jag blir bättre och bättre på att hålla mig undan.

Jag blir bättre och bättre på att vara riktigt noga med vem och vilka jag har omkring mig.

Jag har inte råd att tillåta någon dra ned mig igen.

 

 

Jag känner mig starkare än någonsin.

Jag älskar mig själv för den jag är, med alla mänskligheter och med skrotkroppen.

Jag behöver ingen annan för att vara lycklig.

Lyckan finns inne i mig, hos kärleken till min dotter och i kärleken till livet...

 

Att inte behöva är inte samma sak som att inte vilja...

Men känslan av att vill jag så väljer jag enbart för att jag vill, och inte för att jag behöver, är fantastisk.

 

 

 

 

Hello all!! <3

 

Som ni vet har det varit väldigt upp och ner hos den här fröken och så verkar det fortsätta...

Kanske lite (mycket) för att jag tycker det blir tråkigt när det inte "händer" något och så går jag iväg och drar igång en massa på en och samma gång och sen sliter jag mitt hår för att jag inte lyckas rodda i land allt.. ;) *skrattar och skakar på huvudet åt mig själv*

 

De senaste dagarna har jag varit extra dålig, då jag (pga slarv med vila, mat och vitaminer) dragit på mig en ordentlig förkylning med en massa mysigt slem och en hel del feber på det...

Alla människor får ont i lederna när de har feber... vi som redan har skruttiga leder kan definitivt hålla oss för skratt då kan jag säga...

 

I söndags gjorde det så ont av att bara finnas till att tårarna rann konstant...

 

Med en kropp som är helt slut så följer ju psyket tätt därefter... och den här gången blev jag arg..!

Jag har varit så vanisnnigt arg på folk de sensate dagarna att jag nästan måste skratta åt det med...

nästan be om ursäkt också...faktiskt...

 

 

Det är ju faktiskt så att alla människor fritt väljer hur de vill leva sitt liv (de allra flesta i vårat samhålle iallafall) och det har jag inte att göra med.

Jag vet hur förtvivlade mina nära kan vara på mig mellan varven för att de tycker att jag driver mig för hårt... men det är mitt val och mina konsekvenser...

 

Visst kan jag tycka att livet är orättvist många gånger, men jag vet ändå om mina förutsättningar och töjer jag på gränserna för mycket och för länge så smäller det. Så enkelt är det.

 

Att jag sen blir besviken på andra, den ligger tyvärr också hos mig.

Jag har ingen rätt att bestämma över någon annan, eller förvänta mig något...

Är jag för snäll mot andra för jag skylla mig själv där också... (D e n är svår att lära...) varför skulle folk tacka nej när någon bara ger...?

...exakt...

 

Men som alltid när jag ska lära mig nya saker så söker jag mig till ytterligheterna... och blir nästan elak istället (eller elak i min värld kanske är otrevlig i den gemenes..?)

 

Jag vill lära mig säga s t o p p!!

Och n e j!! Utan att behöva förklara mig.

 

Så till er som råkat ut för mig de senaste dagarna ber jag er om en gnutta försåelse.

Jag tänker banna mig inte säga förlåt (det var lite skönt att få vara arg för en gångs skull)! Men jag har inte tänkt vara arg så jättelänge till...jag är faktiskt lite snällare redan idag... ;-)

 

Men för en som nästan alltid är för snäll så är det nog bara hälsosamt att säga:

Fuck Off!! emellanåt... ;-)

 

 

Take Care

Love // TT

 

Hello all!! :-)

 

Det här inlägget är tillägnat min fina, underbara dotter! <3

 

Hej finaste!

 

Ville bara försöka sätta ord på hur mycket du betyder för mej.

Hur hjärtat svämmar över av kärlek när jag ser på dej när du sover...

Hur bröstet fylls av lycka när jag hör ditt underbara skratt...

Hur tårarna bränner när jag tänker på allt tufft du gått igenom det senaste halvåret och hur hjärtat brast i mej när, du äntligen börjat komma på fötter, din älskade katt slets i från oss...

Du var så modig och tapper <3

Förstod att han led... tröstade, lugnade och höll honom under hans sista andetag...

Vilken fantastiskt liten person du är.

Ett hjärta som rymmer världen.

Om du bara kunde ana hur oerhört stolt jag är över dej.

Och hur jag med spänning väntar på när du ska ta världen med storm.

 

Det gör ont att vara du.

Jag vet hjärtat, jag vet.

Jag kan inte ta alla smällarna åt dej, men jag finns här för att lindra fallen..

 

 

Jag hoppas kunna lära dej att se din egen storhet.

Lära dej att det spelar ingen roll hur många gånger du faller så länge du fortsätter resa dej igen.

Jag hoppas kunna visa dej att för att kunna hjälpa och finnas där för alla andra, så måste du alltid hjälpa dej själv först...

Jag försöker träna dej i att våga säga ifrån, även om det är svårt.

Säga när och vad som gjorde dej ledsen och förstå att det aldrig, aldrig är ok att behandla dej illa...

Och att du alltid har rätt att känna det du känner. <3

 

Att vara 10 år och kunna, känna och uppleva allt som du redan gör är allt annat än enkelt...

Att bli misstolkad och missförstådd gör ont...

Att bli förbisedd och negligerad för att man är ödmjuk och omtänksam är hårt..

Jag vet.

Jag vet, jag ser och jag förstår.

 

Att jag får agera klagomur, verbal slagpåse och ibland ta alla uppdämda känslor på en och samma gång är ok.

Jag är din ventil älskling.

Det är ok.

 

Även om jag inte alltid har kraft och klokskap att se och förstå just i stridens hetta, så gör jag det sen.

Du behöver aldrig någonsin ha dåligt samvete över mej kära du.

Jag är ingen pedagogisk stjärna och jag gör fel många, många gånger...

Men jag är ny på det här jag med...

Och vi tränar oss tillsammans. <3

 

Jag vet bara att jag önskat att någon som förstod fanns bredvid mej...

 

Jag förstår och jag ser...

Jag har inte alla lösningar och svar...

men jag ser...

och tillsammans hittar vi vägen...

 

Mamma älskar dej min fina, vackra, kloka, roliga, härliga och underbara unge!!! <3 <3 <3

 

Love // TT

Hello all!! : )

 

Här kommer två olika sätt att förhålla sej till smärta och sjukdomar... med samma förutsättningar....

 

Först en bakgrundshistoria:

När smärtan för första gången hittade in till mitt liv så möttes den av ett enormt motstånd och stor okunskap... Ingen värkande kroppsdel skulle minsann få sätta käppar i hjulet för mej! Min vilja var större en så!!

Med den inställningen levde jag de första åren då kroppen började gå sönder...och det gick väl...sådär...

 

När jag sen insåg att jag inte hade något annat val än att ge vika, så föll jag både länge och hårt...

Jag slutade tillslut att göra allt...jag var ju sjuk...jag orkade inte...kunde inte...var ingen längre...

Utåt så klistrade jag på ett leende och sa att, jodå, det gör lite ont, men det löser sej... Inom mej var det något som dog... 

 

Sen levde jag i många år i begränsningensland...

Det enda jag krampaktigt höll fast vid var hem och traditioner. Jag skulle minsann ha fint och rent hemma, kosta vad det kosta ville...!!

 

Sen föddes prinsessan och alla mina värderingar vändes upp och ner. Viktigast blev naturligtvis att orka med henne. Att leka, skratta, sjunga och uppleva livet med henne, och det är det fortfarande... 

Men trots att jag hade världensbästa unge så bodde det en stor sorg inom mej...Jag orkade liksom inget mer... Jag var mamma, that´s it. Jag vet att hennes pappa sa till mej vid något tillfälle att: " Snälla följ med ikväll (hem till vänner på fest), du följer ju aldrig med nu förtiden!!" och han hade rätt...o c h han hade en viktig poäng...fast det fattade jag långt senare...

 

Jag hade nämnligen slutat vara jag...

Jag var mamma och jag var sjuk...men inget mer. Dagar, veckor, månader låg jag på kvällarna i smärtor och tårar...och avundades andra som orkade ha roligt...

 

Sen hände en massa saker som gjort att jag synat mitt liv och min livsfilosofi i sömmarna och idag lever jag på ett helt annat sätt...

Jag är fortfarande mamma i första hand...och sjukdomarna har ökat till antal med tiden...men jag är lycklig.

 

Jag har vänt ut och in på mej själv.

Helt ändrat kost, sömnvanor och mentalinställning.

Haft ett koppel med proffs vid min sida och tillsammans har vi gjort upp en långsiktig plan för hur jag (större delen av tiden iallafall) ska bli medicinfri och få ett rikare liv med mindre smärtor... Och det har gett resultat.

 

I april är det två år sen jag låg inne på sjukhus.

Från mars till oktober så var jag helt utan smärtlindring (bortsett från det akuta stadiet på "svanskotebrottet"), vilket enligt mina läkare (och mej själv ; ) )är helt fantastiskt.

Hela 2012 har handlat om att stärka mej själv mentalt och att hitta lyckan inom mej själv, och även om jag faller tillbaka ibland, så har jag aldrig mått så här bra mentalt i hela mitt vuxna liv.

 

Det är klart att det tar på att kroppen är så pass nedbruten som den är, men jag har hellre alla underbara vänner och får känna styrkan mentalt, än att vara fysisktfrisk, ensam och ledsen...

 

Den stora förändringen är att jag börjat ta hand om mej själv. Jag tar emot hjälp när det kommer till tunga vardagsmåsten och lägger istället energin på att tex åka med prinsessan på skridskobanan...eller de veckor hon inte är här..går ut med mina vänner eller något annat som är gynnsamt för själen.

 

Det finns mängder med forskningsrapporter som visar betydelsen av att göra saker man blir glad av. Ä v e n om det kostar... även om jag (som när jag stått på scenen med kören) ligger ner flera dagar efteåt...

Till saken hör ju att jag låg lika mycket förut och upplevde samma smärta då som nu...men då var det ett stort hål inne i  mej, där det nu är varmt och fyllt av kärlek.

Och även om det är samma smärta jag får efter att ha dammsugit som jag får av att ta en fika på sta´n, så är upplevelsen helt annorlunda. Så därför betalar jag för städning här hemma...och lägger den energin på att fylla på batterierna mentalt istället. : )

 

Naturligtvis så blir jag arg på smärtan och tycker livet är orättvist många gånger!! 

Men jag vet ändå att jag ä r lyckligt lottad inom så många andra områden att jag islutändan tillhör en av de rikare människorna...

 

Så....lyllos mej... ; )

 

Love // TT

Hello all!!

Här kommer en sammanfattning av året som gått...

 

Året började med bitande vinterkyla men massor med insikter... Jag fick den underbara möjligheten att delta i en smärtrehab som gav mej nya insikter och ny kraft, men framförallt så fick jag möta sju andra fantastiska människor som delade med sej av erfarenheter, kärlek, värme och styrka. Människor som kom in i mitt hjärta för att stanna.

 

Vårvintern handlade om att ta tillbaka kontrollen över mittt liv...

Att hitta tillbaka till livsglädjen, buset och skratten...samtidigt som jag genomgick en tuff avgifting och sa hejdå till morfinet. Oerhört tuffa veckor, men det gick!! Glädjen och triumfen fann ingen gräns...

 

Jag lekte, vilade, busade och kände att jag var påväg åt helt rätt håll... För första gången sen jag blev sjuk så hade jag ett team med proffs i ryggen som jobbade åt samma håll som jag. Det här skulle jag fixa!!

 

Första helgen i maj kom det en snöstorm som täckte de nyplanterade blommorna på balkongen och skapade en issörja ute...och jag föll...hårt...

Med bruten svanskota var jag helt fastlåst i soffan och fullständigt beroende av vänner och familj och morfinet var tillbaka i mitt liv igen... Men än en gång så imponerades jag starkt av det enorma skyddsnät som slöt upp bakom mej... Alla avlöste varandra med mat, filmer, tidningar, logistik runt prinsessan och allt man bara kan tänkas behöva.. Efter fyra veckor vad jag hyffsat på benen igen och smärtlindringen åkte ut genom fönstret än en gång.

 

Sommaren 2012 är den roligaste och galnaste sommar jag haft någonsin!!! För första gången på å r så orkade jag ha roligt!! Singel och lycklig med världensbästa unge och fantastiska vänner, kan det bli annat än fantastiskt??? : )

 

Trots allt bus och kul så hade fröken livrädd och kärleken en stark röst i mitt huvud...ett förhållande för mej var inte aktuellt... Kanske till hösten...men skulle jag våga...?

 

Så kom hösten...och med den även kärleken...från ett helt oväntat håll...allt var galet och nytt och jag blev livrädd... Men tillslut tejpade jag för munnen på fröken livrädd och släppte ner garden...och in i mitt liv klev mr underbar.

Fyra månader senare så känner jag att jag faktiskt vågar tro på kärleken igen...

 

Men hösten har inte bara inneburit mys med nya kärleken, den har tyvärr varit fylld med smärta och morfinet är tillbaka...för nu... Jag skulle prova återgå till arbetslivet på det mest skonsamma sätt man kan och bara 5 timmar i veckan...men det störde fullständigt ut allt jag jobbat i ett helt år för att bygga upp och jag är tillbaka på ruta ett igen... En hel del erfarenheter rikare dock,,,så nästa gång vet jag vad som behöver göras annorlunda...

Men visst känns det surt... Att återigen ligga i kramper och tårar varje kväll... 

 

Men nu samlar jag kraft och återhämtar mej...laddar för 2013 som ska bli projektets år. 2012 fann jag glädjen och styrkan, så 2013 ska jag använda den och avsluta alla projekt som jag har påbörjat...

 

För 2013 önskar jag mej

Att skratten, kärleken och glädjen är här för att stanna

Att mina fina vänner får det liv dom förtjänar

Att prinsessan får må bra och ha roligt

Att jag återigen får slänga ut morfinet

Att jag hittar kraft att avsluta allt jag påbörjat

och

Att jag vågar forma en plan för framtiden...

 

 

 

Hello all!! : )

 

Ok, är inte lika dramatisk som jag var igår...men andemeningen står kvar...

Ibland när jag levt lite för fort så behöver jag backa och bara reflektera...det är exakt vad jag gör just nu...

 

Tillbringat större delen av dagen själv (som jag så ofta gör, men sällan skriver om..), varvat med långa telefonsamtal med människor som verkligen betyder något...

Missförstå mej rätt, som jag så ofta skriver, så är jag oerhört tacksam för alla mina fina vänner som jag har turen att få ha omkring mej allt som oftast... Men ibland vill man prata med / umgås med dom som verkligen känner en... Som redan vet allt... Som förstår varför man sa eller gjorde på ett visst sätt utan att man behöver förklara... 

 

Jag älskar verkligen att ha människor omkring mej och det är superroligt att lära känna nytt folk!! Men efter ett tag så kommer ju det oundvikliga samtalsämnet...: "Vad är det egentligen som är fel på dej?"  (Å nä, just nu menar dom inte i huvudet..det är en h e l t annan diskussion ; ) , utan mina fysiska tillkortakommanden)

 

Dom allra flesta frågar ju av omtanke och eller för att dom vill lära känna mej, och hur lite jag än vill prata om mina utmaningar så försöker jag berätta...jag försöker hålla det kort och enkelt utan större känslomässig inblandning (annars börjar jag tokgrina)... Men iochmed det så är det ju lätt för den som lyssnar att missförstå... Men 14,5 år av sjukdom och 4 diagnoser går inte att avklara på några minuter... Och i ärlighetens namn, vem vill prata sjukdomar längre än nödvändigt??

 

Jag valde för många år sen att jag absolut inte ville bli synonym med mina hälsoutmaningar, jag ville att folk skulle se m e j, den j a g är och inte bara sjukdomarna... Med blandade resultat... Antingen så tar det väligt länge innan dom får klart för sej att jag inte ens är arbetsför till 100% och förstår inte alls varför inte jag kan göra som alla andra (ex hjälpa till att bära, måla, klättra upp eller ner på något, gå en långprommenad eller ta cykeln till festen...) ...Eller så vill dom "fixa mej"... Igen, i all välmening... "Men varför gör du så?? Borde du inte göra så här istället?? Har du provat det här?? Jag känner en som...och då gjorde den...och nu mår den jättebra!!"

 

Om man har något form av tillkortakommande så verkar många människor anse att då är man ett allmänt klotterplank eller förslagslåda... Då är det, för många, helt plötsligt okej att tvinga på denne sina åsikter och kunnande...och de flesta blir helt plötsligt experter i frågan hur denne ska leva sitt liv...

 

Ett exempel: När de flesta människor har varit på en fest av något slag, så är dom trötta dagen efter...inget konstigt med det... Men råkar j a g nämna att jag är trött (för att jag varit uppe längre än jag borde, för att jag druckit vin eller vad det nu är för anledning) DÅ minsann, då borde jag ju tänka mej för vad jag gör... Jag borde inte trötta ut mej osv... Men herrejösses!! Har inte jag rätt att vara lite sliten som alla andra?? (Av andra anledningar än mina tråkiga sjukdomar!!)

 

Jag kan meddela att jag har ont v a r j e dag, alltid. De flesta gånger jag sover dåligt är på grund av smärta som jag fått från vardagen. Alla läkare, sjukgymnaster, kuratorer och psykologer jag träffat har sagt samma sak, det är jätteviktigt att jag gör saker som är roligt, som ger mej energi för att jag ska orka kämpa med allt det andra.Ä v e n om det kostar på fysiskt... (naturligtvis med moderation som med allt annat..)

 

Ni ser inte alla timmar på dygnet som jag vilar...på samma sätt som jag inte hänger bakom era fönster... Men visst är det lite märkligt att jag måste försvara mej och det sätt som jag har valt att leva...? När ifrågasatte jag er sist??

Jag skriver inte om alla timmar jag vilar och återhämtar mej, för hur kul är det att läsa?? Eller framförallt, hur kul är det för mej att skriva om?? (Då jag faktiskt skriver för mej själv i första hand..) 

 

Jag vet att jag här har pratat för de flesta med någonform av hälsoutmaning, så det är inte bara mej det handlar om...

Dom det här inte gäller behöver inte alls ta åt sej... (det behöver ingen annan heller för den delen..)

 

Jag har provat väldigt många sätt att hantera mina utmaningar på och aldrig har jag varit på mer rätt väg än jag är nu... Jag tillåter mej själv att ha roligt, att leva här och nu...jag är väligt medveten på vad jag äter, men tillåter mej själv att "leva" där med...jag sätter upp långsiktiga, medvetna och stenhårda mål och jag har en enorm diciplin, så jag kommer att passera varenda målsnöre jag satt upp...! Ibland behöver jag bara justera tidsramen... 

Jag v e t vad jag gör och jag har proffs vid min sida som jag rådgör med...så ni kan släppa den... : )

 

Till er som har någon i er närhet som kämpar med något, försök inte fixa dom, det kan (om ens det är möjligt) bara dom själva göra...ge dom istället en kram och bara var där...acceptera den delen av eran vän på samma enkla sätt som ni accepterar hårfärg eller yrkesval... Det är faktiskt inte svårare än så...

 

Tack för eran uppmärksamhet och tack för att ni finns!!

Imorgon ska jag inte vara lika allvarlig, promise... ; )

 

Love // TT

Hello all!!

 

Tänkte det var läge att göra en sammanfattning av året som gått...

 

2011-Heaven and Hell!

 

Året började med bitande kyla och enorma känslostormar...ett förhållande med oerhörda ytterligheter fick ett plötsligt slut då prinsessan hamnade emellan...

Flyttade hals över huvud till en liten 2a och har sen tillbringat delar av resten av året att samla in allt jag lämnade i huset första vändan...och än är det inte färdigt...

Bet ihop och packade upp, pyntade, busade, planerade födelsedagsfest allt medan själen blödde...tillslut höll det inte och viljan fick ge vika för kroppen...den efterlängtade festen blev inställd och jag hamnade på sjukhus...

 

Med söndertrasat självförtroende och kroppen i sank, mötte jag kärleken...

Han klev in i hela mitt liv med humor, värme, styrka, kärlek och visioner... Jag torkade tårarna, reste mej från golvet och bara tog emot...

Sen följde några underbara månader med sol, värme, bus, familj, skratt och framtidstro... Jag började släppa ner garden...tog emot tryggheten och visheten med öppna armar och kände mej riktigt, riktigt lycklig...

Äntlgen hade jag hittat min "soulmate" , äntligen hade jag hittat hem...

 

Nu är vi i mitten av sommaren och det höga tempot min nya familj innebar börjar sätta spår i kroppen...jag blir tröttare, får mer ont och mindre tålamod...

Finastevännen jobbar för tre...även han trött med ökad smärta och minskat tålamod...

Mitt i allt detta så genomgår jag en fruktansvärt tuff hormonbehandling som sög ur mej den sista energi och kraft jag hade...och förvandlade mej till ett känslomonster...

 

I Augusti åkte hela nya familjekonstallationen på den planerade semestern, TROTS att kropparna skrek nej... Det är, utan överdrift, den värsta veckan i mitt liv... Jag var så slut att jag inte visste vem jag var...och jag känner hur kärleken rinner ur mina armar och jag kan ingenting göra för att stoppa den...jag är för slut...jag kan bara titta på...

En månad av desperation följer och sen kommer det jag väntat på och fasat för, det är över.

 

För första gången i mitt liv för jag erfara vad hjärtesorg innebär...

Jag slutade äta, sova, tänka...allt var bara svart...förstod inte...ville inte förstå...alla ord som sagts, alla löften som getts...betydde dom ingenting?? Var det så lätt att bara ge upp?? Och jag rasade raka spåret tillbaka där jag var när vi möttes...självförtroende och självkänsla i botten...

 

När jag så småningom började fungera hyffsat normalt igen, så kom nästa saknad...barnen...dom två, jättefina, speciella som jag kommit att älska...skulle jag aldrig få se dom mer...? Sen kom ilskan...hur kan man vara så självisk och bara flytta om och ändra i människorsliv hur som helst..bara för att det passar bäst för en själv just nu??

Och så likgiltigheten och kylan...bara inse, människor är väldigt, väldigt sällan vad dom utger sej för att vara...

...så även jag...jag har någon som jag VILL vara och så har jag någon som jag är...jag är ibland, men vill alltid vara, en kärleksfull och varm person med massor med glädje och tålamod...men de dagar då smärtan tar ut sin rätt så är jag allt annat än glad och kärleksfull...

 

Kan säga att 2011 var erfarenheternas och självinsikternas år...

 

Sista månaderna av året har jag börjat njuta av friheten...jag äger min egen tid och det är underbart.

Jag har åkt upp och ner ur smärthålen...så fort jag tror att jag äntligen kan börja göra lite bokningar och lägga lite tid i företaget så dyker jag ner i hålet igen...

Jag har återigen fått upptäcka vilken fantastisk familj jag har, men jag har även upptäckt att jag klarar oerhört mycket själv...Det gäller bara att vara lösningsorienterad... Ibland krävs det oerhört mycket kreativitet för att få vardagen att fungera...men jag får den att fungera!!! Det är jag oerhört stolt över!!

 

Så många tårar som jag fällt under detta år, är nog samma mängd som jag tidigare fått ihop över hela livet...

 

Men jag har även skrattat...massor...

 

Jag har fått känna av äktakärlek, om än den bara fanns för ett litet tag...så när den väl var där så var den

äkta...

 

Jag har haft massor, massor med egentid med prinsessan och med henne har jag aldrig tråkigt!!

Hon är det gladaste och klokaste lilla unge man kan tänka sej!!! Finns ingenting så helande som hennes underbara kvillerskratt!!

 

Jag har gjort många nya bekantskaper...och några av dom för livet...

 

Men det jag framförallt har lärt mej detta år är vilken fantastisk familj och vilka fantastiska vänner jag har!!! Utan dom så fanns jag inte här...till dom vill jag säga:

Jag älskar er, ni är fantastiska!!! <3

 

För 2012 önskar jag mej...

 

...att prinsessan får vara frisk och ha energi för alla upptåg hon hittar på... : )

...mindre smärta och mindre mediciner...

...större ekonomisk frihet...

...mycket skratt och lite gråt...

...mera tid med mina nya och gamla vänner...

...mycket mys och ännu mera bus...

...och så önskar jag att jag får tillbaka tron på kärleken igen...för första gången i mitt liv är den borta...men jag önskar att den kommer tillbaka igen...det var liksom lite roligare när jag var mer romantisk och mindre cynisk... : )

 

Jag önskar er alla ett gott slut och ett fantastiskt gott nytt år!!!

 

Love // TT

 

Hej allihop!
Har länge fått frågan "varför börjar inte du att blogga?" pga av mina fb inlägg bla...och jag har alltid svarat att jag inte har orken...men när det snöar i augusti så händer det(eller som i mitt fall...töar i januari...)! (Från Nanny Mcphee...)

Jag är en tjej (jo, tjej!!) på snart 35 vintrar... (...kunde inte låta bli att skriva så som man skrev när man var tonåring...) som känner att hon står i startgroparna för det "riktiga" livet!!! : )
Angående tjejkommentaren, så skrev jag i ett fb inlägg att jag skulle på tjejfest, och då ver det en kompis som kommenterade med att "du kallar det fortfarande för tjejfest...?" Hon är en av mina älsta och finaste vänner, men vad menar hon att jag ska kalla det då??? Kärringfest? *fnys* : ) Eller nu vet jag: Couger fest! : ) Fast för att vara en äkta couger ska man väl ha passerat 40,eller??? Nå ja, snart är jag där! : )

Appropå ålder...så har jag aldrig varit nojjig över siffran (förutom när den var för låg och man inte tog sej in dit man ville...), men däremot så märker jag att jag blir mer och mer fåfäng för varje år som går.. Så det kanske är en ålders nojja i sej? Vad säger ni? : )

Jag har ett förflutet som dramalärare och bartender, men har varit borta från arbetsmarknaden i många år pga sjukdom...började just hitta tillbaka till livet, bort från mediciner och in med hälsokost, och skulle just börja jobba 25% (som i mittfall är jättemycket!), så dyker en ny sjukdom upp! Nu, ett år senare och efter att ha tillbringat i stortsett hela hösten på sjukhus, hunnit bli beroende och avvand med morfin, så ser jag äntligen ljuset i tunneln! Får hormonbehandling som gör att den värsta magsmärtan äntligen gett med sej! *Tjoho*!!!!!
Skulle börja jobba lite idag och så får jag flunsan!!!! Det kan ju alla få, men det kändes så himla bittert...nåja, det går över det med.. Har slarvat alldeles för mycket med vitaminer och bara ätit en massa socker hela helgen, så jag får skylla mej själv! Jag vet bättre än så!

Men jag är jättespänd över att få komma ut på arbetsmarknaden igen! Har såååå många roliga alternativ, bara skrotkroppen är med mej... Har ett företag som jag drivit på hobbybasis som jag tänkte dra igång, där jag bla jobbar med marknadsföring och make-up, svinkul!! Och sen har jag möte med en dramapedagog i veckan om ett ev framtida samarbete...det gör jag mest för att jag brinner för det, för att jag mår bra av det! I den världen finns det sällan några pengar att hämta... Tror ni det räcker med ork och 10 timmar/vecka? : )

Nu ska jag ta min febriga kropp och gå ut med hunden för att sedan skyndsamt hoppa i säng. Men imorgon kommer det bilder också...måste bara fatta hur man gör först... : )

Untill then! Love/TT