När det snöar i augusti...

Hello all!! :-)

 

Endometriosen har änligen lugnat ner sej, är fortfarande svullen men har mycket mindre ont. Skönt.

Dock har jag inte riktigt haft möjlighet att njuta av det pga att jag göra tre gånger så mycket varje dag mot vad jag orkar...

Så kvällar och nätter är horribla..

 

Sen jag slutade med hormonerna så kan jag iallafall lämna soffan, och det är ju bra.

Isynnerhet när jag har en flytt att rodda med...

Vi längtar som tokar, prinsessan och jag..

Det kommer att bli jättebra.

Men frågan är bara när..

De ska slipa golv, måla tak och tapetsera i nya läggan...och i en vacker värld hade de kunnat göra det till veckan... Men det verkar inte så...

Så vi kanske blir hemlösa i någon vecka...

Omständigt...

Men belöningen kommer ju sen.

En nyfixad lägenhet.

 

Jag och prinsessan försöker hinna med bus och mys nu på höstlovet mellan alla måsten...vi har skitkul ihop!! :-)

Men visst märks det på kroppen när man även måste rodda med lunch..

Och när man inte kan sova en hel förmiddag för att kroppen vill...

 

Nu borde jag verkligen sova dock...men har i vanlig ordning fastnat i soffan och försöker att inte få panik för allt som måste fixas...

Det känns rätt ofta som att hjärnan skriver checkar som kroppen inte kan lösa ut, men det mest fantastiska i det hela är att jag nästan alltid hittar en väg genom snåren.

Jag är rätt bra på det sättet. *skryter lite*

Bra på att "trolla med knäna".

Tre av mina favritcitat är:

 

"It is what it is"

"If there´s a will. there´s a way."

"You can change, you´re not a tree"

 

Men nu är det sova som gäller!!

Imorgon blir det lekland i grannstaden med fina vännen och hans fina barn, sen en liten runda med bilen.

På fredag äventyrsbad och sen är det flyttstök på schemat hela helgen...

 

Bärhjälp mottages tacksamt!!

I helgen ska vi flytta in i förrådet och nästa helg går stora lasset... d å behöver jag hjälp... :-*

 

Take care!

Love // TT

 

Hello all!! 

 

Bara för att klargöra vissa saker...!

 

Jag skriver om det mesta som händer i mitt liv....och då sjukdomar och smärta är en del av mitt liv så blir det givetvis en hel del av det med...

 

Men det handlar i n t e om att man ska tycka synd om mej.

Det är i n t e någon form av tävlan om vem som kan ta mest skit och ändå stå upp.

 

Det är helt omöjligt att jämföra ett liv med ett annat.

Jag skriver för att jag vet att det finns människor som uppskattar det och får styrka av mina inlägg...

Min tanke är att vara så ärlig som det går men även att visa att med rätt tänk och inställning fixar man det mesta!!

 

Lika lite som jag vet hur det känns inuti era kroppar lika lite vet ni hur det känns i min...

Ligga och skaka i soffan av smärta med tårarna rinnandes t r o t s hög dos morfin ikroppen är i n t e att känna efter för mycket.

J a g vet det!!

Trots det så är det hårt att ta människors kommentarer i oförstånd...

Men då tänker jag på dem som i n t e kan ta det!! Som bara söker efter lite medkänsa och blir totalt sänkt efter en kommentar i all välmening..

"Jag känner en som varit med om det där och han blev då inte så dålig!"

"Jag har dragit flera tänder och jobbade senare samma dag!" osv...

 

Jag var så jag med...förut...

Stod tex och jobbade med dubbelsidiglunginflammation och över 39 i feber... tryckte alvedon för glatta livet.. Smart?? Nä!! Är det den grundinställningen som gjort att jag är där jag är idag?? Ja!!

 

Så snälla ni, 

tänk

er

för!!!

 

Love // TT

 

Hello all!! :-)

 

Den senaste veckan har innehållit en hel del ytterligheter...

 

I helgen som var deltog jag i ett helt fantastiskt seminarium i Västerås, som i korta drag handlar om friföretagsamhet tillsammans med person och ledarskapsutveckling. Jag fick möjlighet att lyssna på och träffa massor med framgångsrika, ödmjuka och fina människor under helgen..människor som alla har olika bakgrund och förutsättningar...det som de alla hade gemensamt var en önskan om en förändring...något mer...och energin att faktiskt göra något åt det.

Helt fantastiskt!

 

Åkte bil hem hela vägen från Västerås (med underbara människor som resesällskap), kom hem 23.30 och morgonen efter skulle jag in på sjukhuset för att sövas inför ett mindre ingrepp..

Narkosläkaren tyckte jag var lite knepig som aldrig blev trött... (en av många baksidor med att äta mycket smärtstillande...man behöver mer och mer för att det ska funka) men tillslut så sov jag... ;-)

På uppvaket blev de lite brydda över min låga puls (41) och frågade om jag var vältränad... hahahaha!! Många saker är jag...men vältränad är inte en av dem!! :-) Vi behöver backa 20 år om vi ska hitta mej med en vältränad kropp... (oh, those were the days... ;-) )

 

Ingreppet i sej gick bra, men som alltid när något ska göras med min kropp så reagerar den rätt kraftigt efteråt...

Så nu ligger jag mest, med högdos smärtlindring, tillför all näring och vila som är möjligt plus att jag trycker huvudet fullt med positivinput... så snart ska jag väl vara fit for fight igen!! :-)

Jag var mer beredd denna gång...så jag kunde "mota Olle i grind" lite...så att det inte hann gå överstyr...

Måndagkväll var fruktansvärd i ärlighetens namn...då kved jag mest med tårarna rinnandes... igår var det bättre...orkar bara vara uppe några minuter åt gången... fick faktiskt ihop en middag på det igårkväll...rätt imponerande om jag får säga det själv... :-)

 

Jag är ju helt förälskad i tv-serien "Grey´s anatomy" men varje gång jag är på ett sjukhus så ler jag lite åt hur långt ifrån verkligheten den serien är... iallafall i sverige... men skulle man göra en serie som var närmare verkligheten skulle nog inte många titta...

 

För det första så ser nästan ingen så bra ut som de på tv...inte ens nära... Jag hade e n stafettläkare som var skitsnygg vid första anblicken...men sen var han så dryg och okunnig att han skönk så fort han öppnade munnen...

De flesta är minst dubbelt så gamla...

Kirurgteamets outfit ser mer ut som rymddräkter än något annat...

Och jag undrar n ä r personalen någonsin skulle ha tid för alla samtal , all drama och all sex i "the on-call rooms" ...? ;-)

Och att vara inlagd är ingenting annat än lååååååååååååååååångtråååååååååååååååkigt!!!! Och aldrig har någon personal tid att sitta ner och prata med en...plus att 90% av alla patienter är från 70år och uppåt...

Nu har jag aldrig legat inlagd på ett universitetssjukhus...där bör ju personalen vara yngre...iallafall studenterna...

 

Men förutom det...så tycker jag att Grey´s är ärlig och naken på relationsbiten... Livet är tufft och hårt. Ofta. Det gör många gånger ont att leva... men de flesta hittar vägen ut...bara man vill... :-)

 

Nu har jag legat med datorn på magen i några minuter, så nu är det dags för lägesförändring och lite mer smärtstillande känner jag...

Oh, the joy! ;-)

 

Love // TT