Varför inte bara stå för vad man tycker???
Hello all! 😊
Igår stod städning och julpynt på schemat (tur att jag har en fantastisk pappa som hjälp) och sen bjöd jag grannen och hennes (numer även min) vän på middag som tack för all hjälp jag fått av dem ❤
Jättetrevligt.
Men idag har det givetvis varit tungt.
Kaffe främmande, teater rep, middag och sen en massa kvalitets timmar med en vän jag inte sett på länge..
Super mysigt att umgås!!
Så pass mysigt att jag bitvis glömde bort frustrationen över att jag aldrig kommer ikapp...
Att dygnet alltid har förlite timmar för att jag måste vila en massa hela tiden.. 😐
Ser verkligen fram emot en massa roliga möten och händelser framöver..
Hoppas på ett långväga besök snart och att äntligen börja känna mig hel igen..
Något som stör mig och som jag har svårt att koppla bort är när folk har en massa åsikter som de sen inte vågar stå för..
Att ljuga mig rakt i ansiktet och säga att "Nä, så menade jag Inte "
Fast ön det är så uppenbart att det var så det var..
Att förvränga saker jag säger så det bättre passar in i deras agenda.
Att vara så inkörd i sitt eget att man är helt oförmögen att se sin egen fel i det hela...
Oj, vad jag behöver jobba med mig själv här!!
Tar tacksamt emot tips..
Hur gör ni för att låta skiten rinna av en?? 🤔
Fråga nr 2...
Hur och när vet man att man faktiskt vågar lita på nya bekantskaper??
Säger som i Ugglas gamla låt:
"Vem i hela världen kan man lita på..? "
Nu lite sömn så jag orkar med morgondagen! 😘
Take a chance!
Love// TT ❤
Obotlig ??
Hello all! :-)
Idag har jag haft en paus från allt..
Kroppen har sagt ifrån och att jag sen lyckades köra fast och blev tvungen att skotta mig lös, gjorde ju inte kroppen på bättre humör direkt..
Lustigt, min första tanke var: "Åh nej, vad pinsamt!!! Jag har inte kört fast sen jag var 20 år..!"
Medan min dotters ord var: "Hur gör vi nu??"
Men med en hel del skottande och en snäll granne som puttade på, så kom vi tillslut lös. :-)
Sen har jag mest legat i soffan och andats..
Tog en välbehövlig kaffepaus hos grannen och senare ett eftertänksamt samtal med bästa M.
Om förhållanden, personligheter, sex, kärlek etc..
Om varför man attraheras av olika saker och att det är skillnad på enbart fysisk attraktion och kärleksförhållanden..
För mig är det sällan skillnad..
Jag har svårt att separera de två..
Och jag inser även att jag innerst inne f o r t f a r a n d e är en obotlig romantiker!!!
Hur f*n är det ens möjligt med min historia????
Men jag vill ju fortfarande ha allt det där...
Jag är bara väldigt skeptisk till att det faktiskt finns.
Jag känner att jag är extremt på min vakt och ställer ord mot ord hela tiden för att söka kryphålen...
Var är felet / felen...?
Vad är det du inte visar / berättar för mig..?
När man hade så fel som jag hade sist, så börjar jag misstänka allt...
Kan jag lita på mig själv någonsin??
Jag har blivit cynisk.
Jag tycker inte om att vara det..
Men jag gissar att smällen blir mindre hård än när jag är mitt godtrogna jag som är så dum att jag tror att folk faktiskt menar vad de säger...
Men kommer där någon, någon gång, som bryter sig in och som verkligen vill...som förstår att min tillit ligger på minus och accepterar och möter mig där jag är... så kanske kanske...
Tills dess så umgås jag med nya och gamla vänner..
Har roligt och försöker att inte känna så för*annat mycket hela tiden!!! Det sista är "easier said than done" när det kommer till mig...
Men jag f ö r s ö k e r!!!
Take a chance!
Love // TT
När man vågar..
Hello all! 😊
Min tuffa vecka avslutades med en helg i huvudstaden där jag verkligen fick chansen att koppla bort allt tungt som varit de senaste månaderna...
Bara vara i nuet..
Rörde knappt telefonen på hela helgen..
Bara vara här och nu.
VM i mindfulness..!! 👌😊
Söndagkväll åkte jag vidare till en fin vän..
Ni vet en sån som man haft sen man var liten..
Som man känner sig hemma hos på en gång..
Känner att det kravlösa ska få mer plats i mitt liv..
Jag som har en tendens att överanalysera allting behöver lyssna till magkänslan och hålla fast vid den.
Våga!
Våga säga ja fast än det känns lite läskigt.
Våga att bara vara utan att detalj planera.
Våga fråga och våga säga ja.
Jag har gjort flera nya bekantskaper de senaste månaderna..
Känner igen hur rik jag är på fina människor ❤
Och börjar även inse att det finns fler än jag som tycker om att ge av sig själv..
Det är ju såna jag ska spendera tid med..!
Inte de som bara tar och tar..
Övar mig massor i gränssättning..!
Sakta men säkert tar jag mig framåt på osäkra ben..
Men jag kommer inte tillåta någon att trampa på mig någon fler gång!!
Så det så! 😉💪😘✊❤
Så tusen tack mina fina vänner, nya och gamla, för att ni gör mitt liv till en gladare plats! 😘
När du hör det här ljudet...
("Enough is enough..")
..då vet du, att det är dags att vända blad...
Take a chance!! 😊
Love// TT ❤
Det handlar om allt, det handlar om ett barn...
Hello all!! :-)
Har mest lagt energi på att hålla mig på benen..
Att se till att W har en fin och lugn miljö att vistas i och att sysselsätta min egen hjärna på annat än att tänka och älta...
Att se hur fantastiskt lugn och trygg min älskade dotter är nu är värt allt.
Hon är anledningen till att jag bor som jag bor, att jag väljer som jag väljer..
Hon går alltid först.
I alla lägen.
Det här handlar inte om att jag på något sätt är en perfekt förälder, långt ifrån..
Det handlar inte heller om att jag vill ha cred för det jag gjort och gör... för det anser jag ingår i föräldrarollen..
Det handlar bara om att uttrycka min frustration för att folk inte ser, vet och förstår trots att de tror sig göra det..
Får höra från en del andra håll att vi har en osund relation,att vi är för nära, att jag får henne att må dåligt (när hon mådde dåligt) att jag projecerar över mina känslor på henne etc etc...
Jag kan bara säga att oj så fel ni har!
Ni har ingen aning om hur många kvällar hon inte gick att trösta, när gråten och ångesten rev i henne fyra-fem timmar / kväll, vilka mörka tankar som funnits i henne, hur fruktansvärt dåligt hon mått...
Och om hur jag och hon har kämpat tillsammans..
Tagit tillbaka kontrollen steg för steg, minut för minut..
Jag har tagit råd från alla håll...
Dels rådfrågat nära och kära givetvis, men framför allt tagit proffisionell hjälp..
Både för egen del för att få hjälp i att möta henne på bästa sätt men även för hennes del..
På inrådan av hennes kurator ringde jag även till högre instanser,... för att få råd... hur jag skulle agera i den situation vi befann oss i...
Jag har kämpat och slagits med näbbar och klor, jag har tröstat, förklarat, avlett, distraherat, busat, pratat och bara funnits där...
Under en lång,lång tid var kvällarna enbart för W..
Det rymdes inte ens ett telefonsamtal från en vän innan hon somnat, så mycket behövde hon mig.
Om man inte vet det, om man inte var där, då har man lite tappat rätten att ha åsikter i vad som är bra och inte för henne..!
Nu mår hon bra.
Så pass bra att hon vågar säga mer vad hon vill...
Men inte tillräckligt bra för att kunna försvara sin vilja...
Jag blir så fruktansvärt förtvivlad när en 11 - åring , som dessutom befunnit sig i det mörker hon befunnits sig i, ska måsta försvara sin vilja.
Eller förväntas vara 100 % ärlig om vad hon känner i varje situation, när hon vet att är hon ärlig, så följs det upp med en diskussion som hon inte orkar med...
Alla har vi väl fler än en gång svarat; "Det är bra! " När folk frågar, fast det inte alls är det...
För att man inte vill eller orkar prata om det just då...
Jag är så oerhört tacksam över att jag vunnit hennes förtroende (för tro det eller inte, men ett barns förtroende är något man måste förtjäna) och hoppas att jag alltid kommer att ha kvar det.
Men skulle jag tappa det så hoppas jag vid gud att där finns andra vuxna som hon då har förtroende för...så hon inte står helt ensam i den stora världen.
Mitt eget mående får stå åt sidan..
I somras rasade jag igenom så pass att det tyvärr även drabbade henne.. det är inget jag är stolt över..
Men sen dess har jag rensat bort de omständigheter som fick mig att må dåligt, fick hjälp upp på fötter och pratade igenom allt med henne på hennes nivå. Så hela grejen var utagerad på någon vecka..
Nu påstår jag inte att jag mår fantastiskt idag.
Men jag är så pass stark att jag klarar av att möta henne där hon behöver bli mött.
Det har alltid och kommer alltid att vara mitt prio ett.
Henne.
Att folk har åsikter baserat på felaktig fakta eller annat är inget jag kan göra något åt.
Att folk tycker illa om mig måste jag lära mig leva med.
För är det vad som krävs, att jag ska stå i skottlinjen för henne och ta skiten. Då är det så.
Det kanske inte räcker.
Men jag ska aldrig behöva tänka tanken att jag inte gjorde allt som stod i min makt...
Och just nu så verkar det räcka..
För nu iallafall..
Hoppas och önskar att fler slöt upp bakom henne.
Love // TT
