Hur ärlig ska man vara...?
Hello all!! :-)
Igårkväll innan jag skrev mitt blogginlägg så funderade jag på hur ärlig jag vågade vara...
Med tanke på alla milijontals saker som kan tolkas fel...
Men så kom jag fram till att de som vill misstolka mej väljer att göra det oavsett vad jag gör eller inte gör..
Vill de prata skit om mej så gör de det ändå...
Allt ska man tänka på...
Man får inte vara för negativ för då orkar ingen med en, men man får inte vara för positiv för då orkar ingen med en heller...
Skriver jag om att jag har ont eller är dålig så ska jag oroa mej för att folk ska misstro mej som mamma och skriver jag bara om roliga saker (och aldrig nämner smärtan och de timmar/dagar med vila som följer efter) då ska jag oroa mej för att folk tror att jag bara låtsas vara sjuk...! (varför nu någon skulle vlja låtsas det???)
Herrejösses!!!
Långt innan jag började blogga, eller finnas på sociala medier överhuvud taget så pratades det...
Förmodligen varken mer eller mindre än idag.
Nu har jag iallafall möjlighet att ge min syn på saken.
Jag försöker vara så transparent som möjligt. Så ärlig som det bara går.
Jag vill inte låtsas.
Under mina första år som sjuk så ville jag inte att det skulle synas.
Ville absolut inte att någon utom mina allra närmsta skulle se hur dålig jag var...
Vilket resulterade i att jag hade extremt låg förståelse för mina tillkortakommanden och skitsnacket på stan löd att jag (som snittat 220h/mån innan!!!) hade blivit arbetsskygg och lat...
Nu lever inte jag i någon övertro att jag är så viktig att folk inte har annat att göra än att prata om mej, för så är det givetvis inte... men vi har alla en tendens att lätt ramla i fällan att "tycka och tro" en massa utan att sitta med alla fakta.
För mej är det viktigt att få "säga min mening", även om ni skiter i vad jag tycker så känns det ändå bättre att få säga det. :-)
Sen är det även så...att jag vet att det finns några fina människor därute som kämpar sina kamper (som så många med dem) och som sagt att de får styrka av min ärlighet...att jag sätter ord på sånt de själva känner och/eller upplever...
Så för mej och för dom skriver jag.
För mej och för dom är jag ärlig.
För rent egoistiskt så är det
1. Skönt att få skriva av sej och
2. Känns det bra att kunna göra lite skillnad för någon annan. (Hur liten den än är...)
Tack för ordet! :-*
Take care!!
Love // TT
Today I scared myself...
Hello all!! :-)
Jag skrämde mej själv idag...
På grund av trötthet och glömska...
Det är inga smådoser jag hanterar...
Ibland glömmer jag, då smärta och mediciner tillhört min vardag så länge...
Jag är så van att jag inte påverkas, blir inte "hög" eller speciellt trött... medicinen blir som en kompis som håller smärtan i schack så jag klarar av min vardag.
Jag har haft tunga skov som inneburit ökade doser i väntan på att semestertiderna ska vara över så jag kan få rätt hjälp, och det har funkat...
Men idag funkade det inte...
Idag var allting upp och ner...
Jag mådde illa, magen gjorde fullständigt uppror, jag skakade, svettades, frös, höll på att somna i bilen, fick fruktasvärda smärtor, gråtattacker och hjärtklappning...
Hjälp, vad händer tänkte jag!?!
Är kroppen så slut??
Men jag har ju vilat i helgen...?
Tog mej hem och till soffan...
Med lite mat och vila blir det nog bättre tänkte jag...
Hell no!!
Allt försämrades i en rasande fart...
Jag ställde in hela kvällens planer och tänkte att det är lika bra att jag tar kvällsmedicinen nu...det var då jag upptäckte det...det jag tog i morse var vitaminer...smärtlindringen fanns inte där...jag hade glömt fylla dosetten färdigt...
Så allt det hemska, hemska var abstinens... huuuu...
Mina mediciner behöver man trappa ut, annars blir man jättesjuk...
Ibland är jag slarvig och glömsk så att det blir farligt... Usch!!
Längtar tills jag kan börja trappa ner och så småningom fasa ut skiten helt...
Jag har gjort det förr så visst kan jag göra det igen!!
Och snart kommer det 24 nya timmar..!!
Tack och lov!
Take care!!
Love // TT
Pest eller kolera...
Hello all! :-)
Det var en stund sen...
Det brukar bli lite uppehåll här när jag har mycket annat som ockuperar hjärnan..
Och i synnerhet när jag inte är själv så ofta..
Trots att det aldrig riktigt blev någon sommar i år, så har Juli ändå varit en fin månad.
Hormonerna började verka så svullnad och hysterisk buksmärta gav med sej...
Mina 5 timmars jobb / vecka börjar äntligen ge resultat.
Fått många mysiga stunder med prinsessan och fina möten med fina människor..
The down side of it all is...:
Hormonerna har extremt otrevliga biverkningar, varav ledvärk är en (vilket försämrar eds:en markant) och humörsvängningar är en annan... Och dessa två har nu tagit över min kropp fullständigt.... Fredagen var en total katastrof med en smärta i var enda cell i kroppen som bara ökade hela tiden trots vila och värme...och allt detta ledde till en gigantisk ångestattack igårkväll som jag knappt tog mej ur...
Jag h a t a r när jag tappar kontrollen över mej själv på det där sättet, och skäms något fruktansvärt efteråt...
Så imorse valde jag bort hormontabletten...
Nu är det bara hålla andan och se hur länge det tar innan endometriosen tar ny fart...
Ska ringa läkaren på måndag och be om råd...
Men det är liksom pest eller kolera som gäller...
Jag brukar ofta prata om hur rik jag är på fina människor i mitt liv, men tyvärr finns det en del av den andra varan också (för mej som för alla andra).. Om folk i allmänhet är själviska idioter kan jag leva med, för jag kan ju välja att gå därifrån..
Men de som kallar sej mina vänner och bara hör av sej när de passar...när de inte har något bättre för sej, önskar jag att jag var stark nog att ge samma behandling tillbaka...
De som bara har positiva saker att säga om mej, men som (när de inte har kris i livet eller är uttråkade) hellre väljer annat eller ljuger för att de inte ens anser att jag är värd sanningen...jag önskar för min egen skull att jag stod emot.
Att jag nästa gång de hör av sej för att livet kraschat eller för att de behöver något från mej, att jag då säger nej.
Tyvärr känner jag mej själv (tydligen de också eftersom att de vet att jag alltid förlåter dem...) så hör någon av sej så finns jag där...iallafall...
Jag jobbar på det.
Jag jobbar på att säga ifrån. Att säga nej.
Ibland känns det som att det alldeles för ofta hänger på mej att hålla ihop och hålla upp.
Att vara den positiva, den som alltid uppmuntrar och kommer med förslag på lösningar...
O j vad jag skulle önska att någon kunde lyfta upp mej någon gång.
Komma med egna förslag på lösningar, både på sina egna och mina problem.
Bara någon gång...
Jag vet att man aldig kan ändra på någon annan, man kan bara ändra sej själv..
Så den hårda sanningen är ju att jag någonstans tillåter det här att ske... hur mycket jag än önskar att folk kunde se sin egen del i saken någon gång...och ta eget ansvar för sina ord och handlingar...
Jag beundrar människor som står upp för sej själv.
Som säger stopp högt och tydligt med rak rygg.
Stopp och nej.
Jag gillar inte negativa ord.
Jag gillar att bejaka livet.
Men börjar mer och mer inse att jag ibland måste säga nej...för att säga ja till mej...
Wish me luck!
Love // TT
