Hello all!! : )
Ja ni, då var vi där igen då...jag blir så upptagen i smärtor, mediciner och annat skit att jag inte märker hur jag beter mej... F*n också!!! Är inte så där superbra på att leva som jag lär alla gånger...
Jag ska vara riktigt ärliga med er, det här med varaktig sjukersättning har tagit hårdare på mej än jag velat erkänna ens för mej själv... Även om livet innehåller många möjligheter, man ska tänka positivt och annat bla bla bla så känns det skit!!!
Det känns skit att jag inte kan bidra med mitt strå till stacken!
Det känns skit att jag inte ens kan ta hand om mitt eget hem utan måste betala eller be snälla människor i min omgivning för att få hjälp med sånt som andra gör på en halv miss...
Det känns skit att mediciner och hormoner som sätts in och ut gör att jag tillslut inte vet vem jag är.
Det känns skit att aldrig har råd att åka på semester, handla den mat och de kläder jag vill ha. Att a l l t i d behöva tänka på vad allt kostar och att vara beroende av människors givmildhet för att klara av att få mat på bordet.
Det känns skit att inte få jobba. Jag älskade verkligen mitt jobb som dramalärare.
Det känns skit att inte ens orka studera...det finns så oerhört mycket jag skulle vilja lära mej, men som det är just nu så klarar jag inte ens att läsa en bok...
Det känns skit att de extrakilona jag la på mej när jag åt så mycket hormoner sist, vägrar lämna mej hur strikt jag än är med kosten...och tydligen så är detta vad jag har att vänta så länge hormoner tillsätts...
Framför allt så känns det skit att när jag försöker se livet positivt och göra saker som stärker mej och gör mej glad, då ska jag måsta försvara det också...
Och jag är galet less alla tårar...
Allt detta gör ju att varken självkänsla eller självförtroende är på topp...och jag börjar racka ner på mej själv...
Jag duger inte som jag är, jag är inte fin nog, jag är inte duktig nog, jag lagar inte nog god mat, jag är en dålig männsika för att jag inte orkar som alla andra och så vidare....
Det är vet jag ju egentligen är bullshit!! Jag både vet och tycker att alla männsikor har lika värde, oavsett omständigheter... Och jag är fullt medveten om att de otrevliga kommentarerna jag får ibland, kommer från människor som inte har den blekaste aning om vad dom yttrar sej i och förmodligen själva mår dåligt och istället för att ta tag i sina egna demoner så lägger man energi på att hacka på andra...
Jag vet allt det här...
Men ibland räcker det inte att "bara" veta...
Så det jag nu har lyckats åstadkomma är att, förutom att jag själv mår skit, så har jag lyckats dra ner andra i min omgivning också... Finaste, bästa...som gör allt för att visa hur mycket han älskar mej medan jag är fullt upptagen i min egen självömkan att jag inte duger som jag är... Och använder ord som: "Du tycker inte att jag är fin nog" osv... Så där fick han en skopa skit som egentligen bara handlade om mej...
Det är omöjligt att älska någon som inte älskar sej själv...det är en mening jag brukar använda...och om än den inte är helt sann (sina barn kommer man ju tex alltid att älska oavsett..) så ligger det mycket i det...
Jag är fortfarande tacksam för alla fina människor som finns omkring mej, och för all fantastisk hjälp jag får... <3
Jag har bara en skitdag av rang...och det har varit rätt många av dom på sista tiden... Så jag ville vara ärlig och delge er även den sidan av mej...framför allt till er som också mår skit emellanåt och just då vill kräkas åt alla positiva och peppiga människor... : )
Ikväll blir en kväll under filten och imorgon en helt annan dag...
Take care!!
Love // TT
