Saker man inte så gärna pratar om...
Hello all!! : )
Att jag har en skrotkropp är det nog ingen som gått miste om...inte heller att det sätter sej på humöret mellan varven...inget i det är ju konstigt..
Men det som jag inte pratar så ofta om och det många andra inte vågar nämna alls, är när det psykiska är i sämre skick än det fysiska...
Att kropp och själv hör ihop börjar äntligen bli en allmän kännedom, men ändå är det lite "skamligt" att må psykiskt dåligt... Dåliga vanor är svåra att blir av med...
För mej går det upp och ner...
Har gått igenom stora kriser genom livet i kampen att komma till acceptans över hur livet nu mer ser ut och fungerar...och allt som inte fungerar...
Jag har jobbat hårt med att skaffa mej verktyg och förhållningssätt till allt som händer och börjar anse mej själv som ett proffs på att bemöta hindrerna i mitt liv.
Men det blir fortfarande för mycket ibland...
Igår var en sån dag...
Efter veckor med kämpande mot nya skadan, julhelger, prinsessans 8-årsfirande, sjukgymnastik, bokföring och allt annat som snurrat runt mej på sistone så sa det stopp.
Det började med feberkänsla i hela kroppen och alla ork försvann...på en sekund.. Jag la mej under täcket för att ta en powernap innan middagen..
Efter intagen middag, febernedsättande och några timmars vila började jag känna mej lite, lite piggare...
För att några timmar senare hamna i en jättestor ångestattack...
Det var längesen jag mådde så dåligt...
Andnöd, osunda tankar, tårar som aldrig tog slut, hyperventilation, hjärtklappning, rädsla och allt annat som hör till... Det värsta av allt var skammen... Jag kunde ju inte kontrollera mej... Försökte prata förstånd med mej själv utan större framgång... Stackars Mr underbar försökte förstå vad som hände.. Men som vanligt så tog han situationen med ro.. När han förstod att han inte skulle få ur mej något vettigt så konstaterade han att vi behövde sova, hjälpte mej fokusera på andningen och höll om mej tills jag somnade... <3
Vaknade idag med ett obehag i magen, en klump i halsen och en skam känsla i kroppen...
Jag, fröken kontroll, kan fortfarande inte kontrollera sina "dumma" känslor...
Åkte iväg för att träffa en fin vän som är expert på att hjälpa mej ur mina svackor och se saker som dom är. Utan värdering. Och nu är jag lugn igen. :-)
Det är inte konstigt att det blir alla möjliga reaktioner i kroppen när jag är så slut som jag är.
Lika lite som jag kan kontrollera när kroppen faller ihop, lika lite kan jag kontrollera ångesten.
När den kommer så får jag acceptera det. Äga den känslan tills den är borta. Ju mer jag stretar emot, desto värre blir det.
Precis som med nacken och allt annat...
It is what it is.
Acceptera det.
Äg känslan.
Lär av situationen.
Och gå sen vidare...
Love // TT
Vågar man sånt här..?
Hello all!! : )
Mr underbar är duktig på många saker, bland annat att fota...
Jag är mindre duktig på att leka modell, men för varje gång så känner jag mej mndre och mindre obekväm framför kameran... En del i detta, förutom att det är grymt roligt, är att lära mej älska mej själv och min kropp som jag/den är. Och en annan del är att kliva utanför bekvämlighetszonen och faktiskt våga... Och att våga stå för det sen...
Så nu hoppar jag!
Här är några av de fina bilder som han tagit:
Nä, jag är inte arg... ; )
Fina färgkontraster...
Mysig bild
Å så samma bild med coola färgeffekter.. : )
På sommaren när jag bor i min bikini så visar jag betydligt mer hud än så där...ändå känns det här annars.. Konsligt.. : )
Men oavsett vad ni tycker så är jag lite stolt över mej själv som vågade! : )
Så det så! ; )
Love // TT
Om saker som är bra och kramar till dom som behöver...
Hello all! : )
Ju mer skrot som händer runt omkring mej ju mer behöver jag fokusera på det som faktiskt är bra...
Och som tur är så finns det ju en hel del av den varan..
Jag börjar ju må lite bättre... (Yey!) även om det går frustrerande sakta... :-)
Prinsessan fyller 8år på söndag (Hur gick det till??) och jag har snälla vänner (och givetvis mr underbar) som hjälper mej ro i land kalasandet.
På fredag blir det kalasdisco för klassen och på söndag kalasar vi med nära och kära.
Enda smolket i den bägaren är att det är ett seminarium på lördag som jag väldigt gärna vill gå på...har dock inte räknat ut exakt hur det skulle gå till...
Mr underbar gör verkligen skäl för sitt namn och jag blir mer och mer kär för varje dag som går... (äckligt, jag vet.. :P ) ..jag börjar faktiskt (försiktigt) våga tro att det här är rätt. Att det här förhållandet är här för att stanna...
Och så har jag ju mina fina vänner, det är alltid en stor positiv del i mitt liv! <3
Det andra, som jag inte orkar med just nu, får lov att vänta... Finns inget annat jag kan göra åt det. Tyvärr. En dag i taget... Minut för minut...
Skickar ett gäng styrkekramar och varma tankar till de fina i min familj som kämpar extra mycket just nu... Jag älskar er! Ni är fantastiska!!! <3 Tillslut vänder det, det gör det alltid.
Den här sången är till alla mina fina nära, men speciellt till min pappa och min syster som har det tufft just nu... Och till min mamma, för att hon håller ihop trots att det stormar runt omkring.
Jag älskar er!! <3
When you're weary
Feeling small
When tears are in your eyes
I will dry them all
I'm on your side
When times get rough
And friends just can't be found
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
When you're down and out
When you're on the street
When evening falls so hard
I will comfort you
I'll take your part
When darkness comes
And pain is all around
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Sail on Silver Girl,
Sail on by
Your time has come to shine
All your dreams are on their way
See how they shine
If you need a friend
I'm sailing right behind
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind
Feeling small
When tears are in your eyes
I will dry them all
I'm on your side
When times get rough
And friends just can't be found
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
When you're down and out
When you're on the street
When evening falls so hard
I will comfort you
I'll take your part
When darkness comes
And pain is all around
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Sail on Silver Girl,
Sail on by
Your time has come to shine
All your dreams are on their way
See how they shine
If you need a friend
I'm sailing right behind
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind
Även om jag inte alltid orkar närvara fyskiskt så finns ni alltid i mina tankar.
Och prata i telefon eller via text orkar jag nästan alltid... <3
Nu börjar det bli dax att ta tag i dagen...
Har födelsedagspresenter och andra kalasförberedelser att fixa...och som bonus passar jag på att träffa finastevännen L. Ser framemot hennes kloka ord och glada skratt.
Det blir en bra dag det här! : )
Love // TT
Då var det det här med att lära sej av tidigare erfarenheter (misstag) då...
Hello all!! : )
Efter att ha glatts åt att nacken blivit avsevärt mycket bättre och att jag därigenom faktiskt orkar köra bil själv, så ligger jag nu med en upp och nervänd kropp och funderar vad som hände..??
Jag hände...
Som så många gånger förr..
När jag haft en sämreperiod så är det ju inte bara en sak som hamnat på efterkälken...
Jag har alltså idag försökt att komma ikapp med allt som, inte varit livsviktigt och därmed inte gjorts sen den 11/11 då min "bilincident" inträffade... Uppenbarligen helt novis trots 15 år med smärta och sjukdom...suckar...
Hann dock bromsa mej själv innan jag började frosta av frysen, då jag skakade, fös, svettades och mådde illa samtidigt...jag kanske behövde vila lite först...? Dööhh!!?? Sen tog jag mej inte upp mer idag...
Måste nästan skratta åt mej själv.
When will I ever learn???
Men samtidigt så blir jag lite frustrerad..! Måste jag alltid be om hjälp med allting??? Just nu så finns inte min vanliga, fantastiska hjälp tillgänglig och livet måste ju liksom funka ändå...
Prinsessan fyller år och förtjänar att bli firad oavsett hur omgivningen ser ut..
Maten måste komma in i kylen och skafferiet..
Bilen som jag tagit på mej att ta hand om, måste fås iväg..
Tvätten måste tvättas..
Samtal måste ringas och veckorna måste planeras.
Så är det för alla.
Det är bara det att för vissa av oss tar dom grejerna av all energi ock kraft som fanns... Och ändå kommer man aldrig någonsin ikapp...
Nä, nu drar jag täcket över huvudet och surar en stund!
Imorgon kommer jag säkert kunna glädjas åt allt jag faktskt gjort idag och försöka låtabli att få panik när jag tänker på allt som är kvar...
Puss på er!
Love // TT
Årskrönika 2013
Hello all!! : )
2013 var nytänkandets år...
Oj, vad jag har lärt mej mycket!
Vintern var tung, med mycket smärta och mycket ensamhet.
Att bo på två ställen var nytt för mej och jag hade fortfarande inte byggt upp något kontaktnät i min andra hemstad..
Jag levde just då för stunderna mr underbar kom hem från jobbet (orkade just inte mycket mer än så då) och det gjorde mej fullständigt kreativt urvattnad och jag tappade bort mej själv en stund på vägen...
Mars månad hände många saker:
Förutom att jag fyllde år och blev firad ordentligt (och fick en ny dator!!!) så,
Fick jag rätt i en twist och en stor sten som tyngt mej sen en tidigare relation försvann...jag kunde äntligen stänga det kapitlet av mitt liv och gå vidare. Jag grät lättnadens tårar i 2 dygn efteråt...
Jag fick även den slutliga "domen" på att till och med försäkringskassan ansåg att jag var obotligt sjuk och det tog mej hårdare än jag trodde det skulle göra...
Sen kom våren och med den så hittade värmen och livsglädjen tillbaka till mej.
Maj månad var helt fantastisk med sol, värmen, häftga körgig, rosévin och balkonghäng.
Jag genomgick en av de tuffare avgiftningarna hittils, för att få vara morfinfri under sommaren trots att kroppen inte alls var pigg... Oj, vilken tid det tog innan jag var på benen. Tungt.
Sommaren gick alldeles för fort.
Jag fångade desperat varje chans till sol och bad, men fick inte ens nära nog...
Förhållandet åkte berg och dalbana, kroppen bråkade och det kändes som om jag alltid var påväg mellan hemmen...
Sen kom hösten och i början på september firade jag och mr underbar våran 1-års dag och sen vände det.
Förhållandet som varit stundtals i himmelriket och sen dök ner till underjorden, stabilliserade sej och har sen dess bara blivit bättre och bättre...
Hösten och kylan innebar att jag tillslut var tvungen att gå tillbaka till morfinet, men detta efter nästan 5 (!!) månader utan!! Det är rekord!!!
Och jag hittade äntligen modet att sätta mål.
Jag ändrade helt mina kostvanor och började äta enligt 5:2 modellen och på dryga 4:a månader har dryga 6kg försvunnit. Det innebär att kroppen nu slipper släpa runt på en massa extra vikt. Skönt! 5 till sen är vi i land!
Jag skulle börja träna hos sjukgymnasten, sjöng i kören och jag började min sysselsättning på 5h/v...
Som vanligt när jag ska börja med saker så tar jag i alldeles för mycket...
Ordet lagom finns fortfarande inte i min ordlista...
Kroppen började protestera...högt...och i början på november stod jag still med bilen i ett trafikljus och blev påkörd bakifrån... Det var ingen stor smäll... Men det räckte...
Nacken ville inte vara med längre...
Kroppen krävde mer och mer mediciner och mer och mer vila...och jag blev bara sämre och sämre...
När det gått en dryg månad började pankiken ta fäste... Ska det vara så här nu??? Är det den här nivån jag måste leva med nu..?? Och tårarna rann och rann... Det kändes inte rättvist... Som jag kämpat...
Då la jag in backen helt.
Stannade, la mej ner och accepterade min situation.
Kroppen behöver bara vila nu. Då ska den få det.
Efter ytterligare ett par veckor slutade jag bli sämre och nu vågar jag uttala att det faktiskt börja kännas lite bättre... : )
Jag hade som målsättning för 2013 att jag skulle våga forma en plan för framtiden...
Och efter mycket rädsla som övervunnits och efter många nya strategier som provats så började planen sakta att växa fram...
Många av de påbörjade projekten är faktiskt avslutade, så som jag tänkt... Och nya, spännande projekt väntar på min ork och mitt engagemang.
Så med en läkande nacke, en underbar unge och ett fantastiskt förhållande så välkomnar jag 2014 med öppna armar!
Det är min tur nu.
Så lycklig som jag känner mej just nu, så lycklig tänker jag banne mej fortsätta att vara!
Med små, små baby steg framåt...
Samtidigt som jag är oerhört lyhörd till vad kroppen behöver och fortsätter att busa, mysa och skratta med min älskade unge och min fantastiske mr underbar så måste jag ju lyckas!! : )
För 2013 önskade jag mej
Att skratten, kärleken och glädjen var här för att stanna
Att mina fina vänner skulle få det liv dom förtjänar
Att prinsessan skulle få må bra och ha roligt
Att jag återigenskulle få slänga ut morfinet
Att jag skulle hitta kraft att avsluta allt jag påbörjat
och
Att jagskulle våga forma en plan för framtiden...
För 2014 önskar jag mej samma sak, bara mer och i större omfattning!! : )
Mera glädje och kärlek!
Mera skratt!!
Bättre hälsa!
Och planen är formad, nu är det bara förverkligandet som återstår!
Massor med kärlek till er allihop! <3
Tack för att ni läser här och kräks inte på mej för att jag är så där läskigt lycklig... ; )
Love // TT
