Halloj!! Är en ensamstående varannanveckasmamma som bloggar om det mesta som händer i mitt liv ...om hur det är att leva med en skrotkropp som sätter käppar i hjulet för mej i både yrkes och känslolivet!! Om mina fantastiska vänner och underbara familj... Om den bästa ungen i världen, min! : ) Och om en massa annat...både stort, smått, viktigt och mindre viktigt...
Ok, hur var det där ordet stavades nu igen...? Posi...? Positiv! Just! Man ska ju vara positiv!! :P
Hello all!! : )
Nu har jag varit mer eller mindre fast i träsket alldeles för länge känner jag...
Och idag har prinsessan varit hemma med förkylningsfeber, smärtan tar över för mycket och jag missade dessutom ett möte jag verkligen velat vara på, så det går ju inte drekt i dur nu heller...
Men för länge sen så började jag anamma begreppet: "fake it till you make it!" med betydelsen att man faktiskt kan "lura"hjärnan att man mår bra (eller mindre dåligt iallafall... :P )
Så här kommer en (ärlig) lista på små och stora saker som jag faktiskt tycker är bra!
Att jag har en supermysig unge som älskar att kramas lika mycket som jag,
Att jag faktiskt kunde betala alla räkningar denna månad.
Att jag efter 2,5 års kämpande äääääääntligen börjar tappa vikten jag gick upp av hormonerna för lika länge sen.
Att jag vågat börja sätta mål igen (små och försiktiga, men ändå..)
Att jag har en fin pojkvän.
Att jag har många, fina vänner.
Att jag har en underbar familj.
Att jag fått en massa jobbiga måsten gjorda idag trots att det var en gigantiskt motstånd i kroppen.
Att jag börjar våga saker jag aldrig vågat förr...tex vara med på bild.
Att jag börjar tycka om mej själv igen.
Att jag säger ifrån och markerar var gränsen går utan att bli en martyr eller offer.
Att jag klarat även denna dag och att det kommer en ny, bättre dag imorgon.
Att jag är skitbra på att hitta lösningar istället för att söka problem.
Att jag blivit bättre (men fortfarande med en enorm utvecklingspotential) att sätta hälsan i första rummet.
Att jag uppriktigt och ärligt kan känna mej skitsnygg när jag klätt upp mej och fixat till mej.
Att jag kunnat börja läsa längre texter igen...så småningom hoppas jag att mina gamla kärlekar, böckerna, ska hitta tillbaka i mitt liv...dom är saknade...
Att jag och min dotter har en underbar relation som bygger på kärlek, respekt för varandra och glädje...massor av glädje.
Att jag klarat mej utan mediciner sen i slutet på maj och att även om jag verkar behöva dom mera nu när kylan är tillbaka så är det ju f y r a månader utan!! Det är 1/4s år! Det är betydligt bättre än att stoppa i sej skiten hela tiden...och även om jag tycker att kemikalier är skit, så blir dom mina vänner för att jag ska orka vara jag...
Och det bästa med att vara på botten är ju att det bara finns en väg att gå efter det...och det är uppåt.
Har gjort en massa roliga och mindre roliga saker i veckan...
För att sammanfatta så vilade jag fram till söndag, då var jag på en intressant föreläsning, sen vilade jag ännu mera, fick en massa bra saker uträttade från soffan och igår var det mr underbars födelsedag.
Då jag är som ett barn när det kommer till födelsedagar och presenter så var det i vanlig ordning en rätt stor grej...för mej... Födelsedagsbarnet var nöjd med uppmärksamheten, men tog det med ro. : )
Firandet började på morgonen med frukost på sängen, tårta, ljus och paket... (Och lite sång), följt av en dag med ytterligare presentköp, lunch hos en god vän, födelsedagsmiddag hos mr underbars föräldrar och avslutades hemma med dagens sista överraskning... : )
Och vad gör jag idag då...?
Vilar såklart. (Börjar bli enformigt det här)
Idag är det definitivt uppförsbacke...känner mej mentalt våldtagen...
Som tur är så har jag fått kärlek och uppmuntran både av mr underbar och finaste mamman. <3
Man kan aldrig få för mycket kramar dagar som dessa...
Det är bara att kura ner under filten och vänta ut det...som tur är så kommer det alltid 24 nya timmar. Och imorgon åker jag och hämtar prinsessan och ska få tillbringa helgen med dom två personer som jag älskar mest, så då kan det ju bara bli bra.
Eller hur? : )
Skitkropp till trots så har jag en hel massa kärlek i mitt liv!
Slåss fortfarande mot den enorma tröttheten... Äter och sover det jag ska, äter vitaminer och de vanliga proverna man tar vid trötthet normala... Men jag är trött ändå.
Vet inte om någon av sjukdomarna hittat på något nytt sätt att bråka med mej på?? Eller om det bara är så att jag inte orkar mer. Punkt.?? Sorgligt i såfall...
Har en massa saker jag vill göra men jag orkar inte...Blääääää!!!
Tänk om man bara kunde plugga in sej i väggen och ladda upp batterierna!? Lovely! : )
Men tills jag kommit på hur man gör det så får det bli soffan och filten.
Prestationsprinsen har bråkat med Kalle. Nu måste rastvakten reda ut vem som börjat och den ska säga förlåt! Så gör vi vuxna ofta. Tittar bakåt för att hitta vem som gjort fel, vems skuld det är, vem som är syndabock.
Hur viktigt är det? ”Det är sällan ens fel att två träter… ”Små gliringar leder till en knuff. Ja, Anna började knuffas, men Stina började med otrevligheterna. Emma är raffinerat småtaskig mot Prestationsprinsen, som till slut exploderar. Ja, det var Prestationsprinsen som blev arg och kallade Emma fula saker… Vad ser och hör vi vuxna?
Prestationsprinsar, med eller utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller släng av, vet ofta att de gjort fel. Det framgår med all önskvärd tydlighet av hur vi vuxna reagerar i skolan, på fotbollen, i stallet och hemma! Vi talar väldigt tydligt om vad de gjort fel! Inte bara med våra ord…
Det dumma är just att rastvakten stannade vid att se bakåt, dvs. hitta den skyldiga och ordna en ”ta varandra i handen och säg förlåt”-ceremoni. Det viktiga är ju att se framåt, att försöka skapa förutsättningar så att det är mindre troligt att Prestationsprinsen och Kalle slåss igen. Att hjälpa Prestationsprinsen, och Kalle, att hitta redskapen för att inte knuffas, svära, explodera, komma i bråk, börja gråta, gå in i sig själva, springa iväg…
Barn med adhd och asperger, även andra autismspektrumproblem, har svårt att läsa andra. Och förresten, en hel del ”normala” barn och ungdomar också… Att förstå andras agerande. Den andres känslor. Varför andra gör vad de gör. Prestationsprinsen kan inte läsa in allt detta i samspelet med andra. Inte heller kan han alltid skilja på sina och andras känslor. Om andra är ledsna speglas detta så att han blir ledsen. Om någon är väldigt arg blir han också lätt arg! För att inte tala om oro och nervositet. Oj, vad han plockar upp det. Därför förvärras ofta jobbiga situationer eftersom känslorna bär iväg med honom.
Men Prestationsprinsens fröken vet att det inte är någon idé att tala om vad han inte ska göra eller gjort fel, det tränar honom inte i hur han ska göra rätt. Eller hur!
Så istället sätter hon sig, då allt lagt sig, och resonerar med honom hur han kände och hur Kalle förmodligen kände. De ritar vad som hände (funkar i alla åldrar), vad Prestationsprinsen gjorde vad Kalle gjorde och talar om varför Kalle reagerade som han gjorde. Då de talat lite om det, är det dags att hjälpa Prestationsprinsen till att hitta alternativa strategier. Vad kan han göra istället för att explodera eller knuffa. De har tidigare talat om att räkna till tio och stoppa händerna i fickorna. Då kan man inte svära medan man räknar och man kan inte knuffas.
Nästa dag berömmer fröken honom för hon såg att han faktiskt räknade till tio och körde händerna i fickorna på förmiddagsrasten då Petter var ganska så jobbig. Hon mailar också till Drottningen och berättar. Drottningen berömmer Prestationsprinsen då han kommer hem. Hon berättar för pappa vid middagen, då Prestationsprinsen hör. När de läser godnattsaga om en busig björn, säger pappa att den björnen kanske måste lära sig räkna till tio och stoppa händerna i fickorna… Hade Prestationsprinsen varit äldre kanske pappa hade kopplat det till den onde i långfilmen eller ”busen” i tidningsartikeln.
Så jobbar man för att hitta och stärka positivt beteende. Då finns det chans att Prestationsprinsen hittar en fungerande strategi. Men får han bara lära sig att säga förlåt då någon lärare konstaterat att han gjort fel, då lär han sig aldrig att göra rätt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.
Kloka ord som man kan tillämpa på allt. Tycker jag iallafall.
Hello all!! : ) Började blogga för två timmar sen, men blev upptagen med annat... Återkommer efter några timmars sömn.. ; ) Men den här dagen har varit full med givande möten, annorlunda problem som krävde udda lösningar och framför allt en stor, härlig portion framtidstro! : ) "Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna!"
Då mina fina facebookvänner hellre kommenterar fb-länken än här på bloggen så tar jag mej friheten att kopiera och klistra in kommentarerna från inlägget: "Den ärliga sanningen..." här:
Man får en tår i ögat av värmen och kärleken, det är du/ni så värda.
Bara man inte ger upp samtigt. Så jävla bra, så jävla sant #kännaigensig
Vilken fin värme,det värmer ordentligt i en/ kramar och lycka till
Så himla fint. ..du verkar ha hittat en fin kille Therese ....som finns kvar i med och motgång i alla ups and downs. ..Grattis till er båda att ni hittat varandra ♡
Blir alldeles tårögd, känner så väl igen mig i det du skriver!!! Och det var himla kloka ord, "Det är okej att ge upp, bara man inte ger upp samtidigt." Kraaaam!!
Tack fina ni för fina ord! <3
Veckan efter har bestått i att orka vara...
Då febern släppte taget så kom migränen och sen resten...
Onsdagen orkade jag vara uppe lite mer och fick äran att mysa i flera timmar med en fin och väldigt klok vän. Hon har dessutom utbildat sej till coach, så jag fick en massa coaching följt av flera insikter på köpet. : )
Bland annat första gången som jag har satt som främsta och viktigaste mål att vara den bästa jag (mamma, flickvän, vän) som jag kan bli...och hur uppnår jag det??? Genom att göra saker jag mår bra av. Att prioritera vila och återhämtning före allt annat. Boka in vila i almanackan och hålla det. Orkar jag inte hålla mej på benen i längden så orkar jag inget annat heller.
Rätt logiskt.
Men mycket, mycket svårare i praktiken än i teorin.
Svårt att förklara att jag (som ändå "inget" gör på dagarna) behöver vila..
Att få människor i min närhet att förstå att det inte bara är kroppen som behöver vila...
Att jag som har "all tid i världen" borde väl inte ha något problem att fixa saker från datorn eller via telefon...? Det är "ju inte jobbigt".
Fast att jo... Det är bitvis m i n s t lika jobbigt som att göra någt fysiskt. Jag behöver mental vila också. Det krävs en enorm kraftansträngning att bara planera middag och inköp... Jag tycker om att prata och älskar alla mina vänner, men telefonsamtal kostar också energi.
Jag vet att det låter skitlöjligt (det tycker jag också) men det är så det är.
Men utöver vilan så behöver jag lite utmanngar för att inte bli helt kreativturvattnad...det är där den stora utmaningen kommer in... Hur får jag plats med lite kreatvitet och lite företagsamhet i mitt liv u t a n att jag får betala ett för högt pris???
Det där äckliga ordet "lagom" kommer upp framför näthinnan... Jag har aldrg fixat "lagom"... Hur gör man det som av och på människa?? Någon som vet?? : )
Jag får klura på den...
Så snart prinsessan somnat så ska jag krypa ner under täcket och mysa film.
Kroppen skriker, men jag har roliga saker på schemat imorgon så jag hoppas på att en natts sömn gör mirakel med kroppen. : )
Medan mr förkylning och mrs feber har beslutat sej för att campa i min kropp med skrikande leder som följd, så har jag och mr underbar 1års dag dag...
Ikväll blir jag utbjuden på dejt med middag och bio av världens bästa pojkvän! : )
Och han började dagen med att posta det här på facebook:
Ett år tillsammans med dig idag!! Det har varit underbart, det har varit ett helvete, det har varit fantastiskt och det har varit jobbigt! Men i slutändan har det varit helt värt det och jag är glad att det fortfarande är VI. <3 Just nu står du i köket, med feber, och lagar frukostgröt åt mig.. kan man annat än älska dig min fina fina tjej? <3
Finaste, ärliga han...
Exakt så är det...
Det har varken varit enkelt eller självklart, men alla problem och hinder har vi hittils lyckats komma över eller runt...
Lånar gamla kloka ord: "Det är okej att ge upp, bara man inte ger upp samtidigt." När den ena kastat in handuken har den andra kämpat för två och vise versa...
Det tillsammans med viljan att förstå den andra och lära sej visa kärlek på det sätt som tas emot så har vi ett bra koncept...
Men visst har det varit, och kommer det att vara, tufft...
Men jag lever hellre fullt ut och tar smällarna som följer, än att försiktigt trycka i ett hörn och missa livet...
Jag gillar ju utmaningar och att inte alltid följa strömmen.
Även om jag ibland klagar och önskar att jag kunde välja ett lugnare förhållningsätt till livet, så känner jag mej inte riktigt levande om det inte stormar lite omkring mej... : )
Så finaste älskling; jag älskar dej för allt du är och allt du vill vara. Finns ingen som någonsin fått mej att känna mej så speciell och älskad som du. Finns heller ingen som utmanat mej lika mycket... Du ser till att jag är/blir den bästa jag som jag kan bli och för det säger jag tack. Du låter mej aldrig någonsin ge upp. Du pushar mej i rätt riktning hela tiden och när du råkat pusha för hårt så backar du, tar mej i din famn och låter mej vara liten en stund... Jag får vara mej, med allt vad det innebär, men du köper ingen skit. Snöar jag in på fel spår eller hamnar i min fantasivärd så plockar du snabbt tillbaka mej i verkligheten...
Det här har, utan tvekan, varit det mest energikrävande och givande året i mitt liv.
En sak är då säkert, med dej har man aldrig någonsin tråkigt. : )
Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer som "alla" andra!! Inte mitt i alla känslor hela tiden...
Jag blir galen på mej själv! Tänk om hjärnan och förnuftet kunde komma av sej själv någon gång!? Nä, förnuftet måste jag tvinga fram, medan känslorna hoppar fram när och hur som helst om jag inte passar mej...
I synnerhet när jag är trött och har ont... Då vore det kloka att ha tejp runt munnen och minst 10minuters fördröjnng på att skicka textmeddelanden... Så förnuftet får en chans att redigera...och oftast även radera...
Gaahhh!!!
Fatta hur mycket jag kan hinna förstöra innan förnuftet vaknar till liv...!!
Visst, jag gillar att jag k a n känna en massa..att jag bryr mej...att jag har lätt att sätta mej in i andra människors situation... Att jag kan älska med hela mej.. Visst, jag gillar det... Men jag efterlyser en av-knapp...eller i allafall en pausknapp på alla miljontals känslor som löper amok inne i mej samtidigt..
*suckar*
Så, vad händer i era liv då??
Någon fler som klampar runt i klaveret med stora, klumpiga fötter?? ; )
Jag har insett att jag inte orkar det lilla jag brukar orka och istället för att vara frustrerad så bäddar jag ner mej istället... Sover och vilar så mycket jag kan. Samtidigt som jag dubblar vitamindosen och väntar på att få komma på provtagning.
Tar hand om mej lite, istället för att kämpa emot.
Bara göra det jag måste...
Så mina vänner, i veckan ligger jag i soffan. Vill ni träffa mej är ni välkomna hit.
Jag är van att det är smärtan som gör mej liggande, jag har inte mer ont nu än en normal dag...men kroppen är slut ändå.
It is what it is. : )
Mer musik som handlar om mej...
älskar videon!!!
Right from the start You were a thief You stole my heart And I your willing victim I let you see the parts of me That weren't all that pretty And with every touch you fixed them
Now you've been talking in your sleep, oh, oh Things you never say to me, oh, oh Tell me that you've had enough Of our love, our love
Just give me a reason Just a little bit's enough Just a second we're not broken just bent And we can learn to love again It's in the stars It's been written in the scars on our hearts We're not broken just bent And we can learn to love again
I'm sorry I don't understand Where all of this is coming from I thought that we were fine (Oh, we had everything) Your head is running wild again My dear we still have everythin' And it's all in your mind (Yeah, but this is happenin')
You've been havin' real bad dreams, oh, oh You used to lie so close to me, oh, oh There's nothing more than empty sheets Between our love, our love Oh, our love, our love
Just give me a reason Just a little bit's enough Just a second we're not broken just bent And we can learn to love again I never stopped You're still written in the scars on my heart You're not broken just bent And we can learn to love again
Oh, tear ducts can rust I'll fix it for us We're collecting dust But our love's enough You're holding it in You're pouring a drink No nothing is as bad as it seems We'll come clean
Just give me a reason Just a little bit's enough Just a second we're not broken just bent And we can learn to love again It's in the stars It's been written in the scars on our hearts That we're not broken just bent And we can learn to love again
Just give me a reason Just a little bit's enough Just a second we're not broken just bent And we can learn to love again It's in the stars It's been written in the scars on our hearts That we're not broken just bent And we can learn to love again
Oh, we can learn to love again Oh, we can learn to love again Oh, oh, that we're not broken just bent And we can learn to love again
Om ni bara visste vad mr underbar får stå ut med när det kommer till dramatiska och tvivlande jag...
Det behövs inte mycket för att jag ska börja tvivla och backa...fortfarande...snart ett år senare, är ingenting självklart... Jag har sen länge lärt mej stänga av istället för att det ska göra så ont... I mitt förhållande innan mr underbar blev jag tagen på sängen. Jag blev övertalad att för en gångs skull helt släppa kontrollen och ge mej hän, när jag sen gjorde det och den påstådda tryggheten bara var luftslott så föll jag långt och landade väldigt hårt.
Då lovade jag mej själv, aldrig mer.
Aldrig mer släppa kontrollen och aldrig mer släppa in någon hela vägen...
Aldrig mer lita på någon till 100%...folk är sällan vad de utger sej för att vara...
Jag levde ett bekymmerslöst singelliv och släppte inte in någon, ens lite. Bara busade och hade kul.
Sen klev mr underbar in i mitt liv och raserade alla föreställningar jag någonsin haft när det kommer till relationer.
Han är lika generös som han är krävande.
Han säger vad han menar och menar vad han säger. Alltid.
Han lägger inte värderingar i det han ser, han tar in informationen och handlar efter vad situationen kräver.
Rasar jag ihop, så plockar han upp mej. Punkt. Han varken skäller på mej eller daltar med mej. Han gör det som behövs göras. Varken mer eller mindre. Har ni någon aning om hur skönt det är??
Relationer är svårt. För alla. Distansförhållanden är tuffa. I synnerhet för människor som mej som hinner börja stänga av om det går för många dagar mellan det vi ses. Då kommer tvivlen krypande, vill jag verkligen det här...? Är vi verkligen rätt för varandra...? Tills jag är i hans armar nästa gång och alla känslorna svämmar över inom mej... : )
Vem sa att livet skulle vara enkelt?? ; )
Men på söndag är det ett år sen jag gav efter för mina känslor och släppte in honom i mitt liv... Och trots alla tvivel och alla konstiga utbrott jag haft så är han kvar... : ) Så snart kanske jag faktiskt vågar släppa in honom den sista biten...? Snart kanske jag kämpat emot klart? Krisat färdigt?? Snart...kanske...
Vi är båda två bitvis är extremt krävande männskor att vara i en relation med men samtidigt har vi så mycket att ge till den vi älskar... Vi ger på väldigt olika sätt och det har varit en utmaning i att lära sej ge så att den andra ser och förstår att det är en gåva... Att ge det mottagaren vill ha, inte det man själv vill ha...
Så...vi tar en dag i taget, en vecka i taget...och helt plötsligt så har det gått ett år... : )
Just nu jobbar han för två och jag är stolt över hans arbetsmoral, men jag saknar, saknar, saknar... Hoppas framtiden har en vardag ihop åt oss... Tills dess så är det som det är. Man får spela med dom kort man får.
Pratade med en fin vän nyss som har tuffa beslut framför sej och då kom jag att tänka på en gammal Lisa Ekdahl låt... Men när jag letade den rätta låten så dök annat upp....som passar väl in på mej och mitt liv...
tex:
Nu i tveksamhetens tid, här i frågornas land Ber jag dig komma hit, får jag hålla din hand Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst
Låt mig låna din kraft, jag kan dämpa mitt fall Med tankarna på vad vi haft, och allt som komma skall Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst
Mellanspel
När tveksamhet gror, då jag är långt från beslut Då ingenting är som man tror, inget är som det ser ut Får jag då luta min panna, mot ditt trygga bröst Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst Får jag höra din röst Får jag höra din röst
Eller den här:
Jag vill inte förklara mig vill inte stå upp för mina ideal inte heller försvara mig vill varken vara svår eller hal så vad vill jag då det är enkelt att förstå jag vill bara sitta här med benen i kors och varför vill jag det det är inte svårt att se för att du sitter bredvid förstås
Jag vill inte beveka dig att göra någonting du inte vill men inte heller förneka mig och påstå att jag inte duger till så vad vill jag då det är enkelt att förstå jag vill bara sitta här med benen i kors och varför vill jag det det är inte svårt att se för att du sitter bredvid förstås
Jag vill inte stressa dig och jag vill inte pressa dig men jag vill säga högt och klart vad jag finner underbart och du är det skönaste jag vet
Jag vill inte förklara mig vill inte stå upp för mina ideal inte heller försvara mig vill varken vara svår eller hal så vad vill jag då det är enkelt att förstå jag vill bara sitta här med benen i kors och varför vill jag det det är inte svårt att se för att du sitter bredvid förstås
Hon har en enorm förmåga att sätta text på iallafall mina känslor... : )
Nu är det dax att nanna kudden...så jag orkar upp och ringa det jag ska imorgon och inte försvinna tillbaka under täcket när jag lämnat prinsessan på skolan...
Jag har haft en mysig helg där jag och prinsessan varit bortbjudna hos fina vänner både fredag och lördag. Lyxigt. Och idag fick prinsessan casha in sin födelsedagspresent (en stund i efterskott) och åka på äventyrsbadet med fina vänen och hennes bonusson. Det var en nöjd, men h e l t slut tjej jag fick hem... : )
Undertiden som dom badade var jag hundvakt..och vilade...
Jag vet seriöst inte hur mycket jag behöver vila för att bli pigg igen...!? Jag är helt slut..! Känner mej grinfärdig av bara tanken att jag måste bäddarent i sängen och lösa någon typ av middag... Det enda som rör sej i huvudet, från det jag kliver upp på morgonen och det enda jag längtar till, är när jag ska få gå och lägga mej på kvällen.
Då är det ändå mej vi pratar om...som är van att inte orka... Men det här är ju löjligt.
Får nog kolla upp det lite imorgon...
Annars tycker jag det är rätt mysigt med höst... Nu är det ju september och jag börjar förlika mej med att med somaren är över... Även om jag inte alls är nöjd med dom soltimmar jag fick, så är det lite mysigt med tändaljus och tjocktröjor... : )
Men lycklig den som får åka till värmen i höst...en sista minuten...var som helst...bara där är varmt...åååhhh...myyyys... Men vad är väl en bal på slottet...? ; )
Så jag går väl tillbaka till att försöka övertyga mej själv om att det är mysigt med höst...går väl sådär... : )
Eller, det är klart det är lite mysigt...men ingenting går ju upp emot sol och värme! : )
