Händer det så mycket skit att jag helt enkelt resignerat eller börjar all positiv input, som jag matar mej själv med, visa resultat?? :-)
Hello all!! :-)
De senaste dagarna har varit överfyllda av sociala möten och aktiviteter... allt för att glömma det jobbiga en stund och för att prinsessan ska få ett händelserikt minilov även om det inte riktigt blev som vi planerat från början...
Jag slås återigen av hur tacksam jag är för alla fina vänner jag har.. <3 Som hör av sej och frågar hur jag mår, hur det går och om de kan göra något <3
Dagen började med frukost i solen på pappa och hans frus altan, fortsatte ut till fina vännen L där jag fick en 40 - års present!! :D
Undertiden jag var där, så var prinsessan med morfarn och bonuskusinen och badade på ett äventyrsbad...
Mamman fick lite vuxentid och P superroligt... win-win
När jag skulle åka därifrån såg mitt vänstra bakdäck ut så här:
Tur att jag är så uppmärksam att jag märker när jag kör på ett punkterat däck... :-O
*skäms*
Dock så fick jag proffshjälp av Ls sambo T och deras granne som tydligen lagar däck...!?! Var är oddsen?? :-) Så en timme försenad var jag påväg hem med 4 hela däck på bilen :-)
När jag skrev och sa att vi blir försenade pga punktering så fick jag som svar: Åh, nej!! Har du inte haft en nog jobbig vecka redan??
Jag tänkte lite på det där sen... min enda tanke när jag såg punkteringen var: Jaha, hur löser jag det här på bästa sätt? Och sen hörde jag av mej och sa till de som väntade mej, att jag skulle bli sen.
Fanns inte en tanke på att bli upprörd...
Vad beror det på tror ni??
Händer det så mycket skit att jag helt enkelt resignerat eller börjar all positiv input, som jag matar mej själv med, visa resultat?? :-)
Det blev en kortare (men inte mindre trevlig för det) middagsbjudning för att sen åka raka spåret hem till soffan för vila och mediciner...
Och så hade jag och prinsessan tjejkväll med nagelmålning, tonårsfilm och mys..
Underbara unge!! <3
Mitt lilla 10-åriga hormonminimonster som är både stor och liten på samma gång...
Nu ska mamman krypa ner i sängen bredvid henne och bara njuta av känslan att hur än det är med allt, så har jag värkdens mest fantastiska dotter!! <3 <3 <3
Take Care!!
Love // TT
Att vara tydlig är aldrig lätt...
Hello all!
Igår när jag skrev mitt inlägg så handlade det om en vädligt massa olika saker...
Där beslutet om att välja bort negativa saker i mitt liv gällde inte någon specifik person utan alla...
Kan man inte accceptera och respektera mina val i livet då har man tyvärr ingen plats där...
Som tur är finns det ju en massa andra människor de kan välja, som tycker som dem.
Angående min rubrik: Du och Jag, inte vi.
Så är det fruktansvärt tungt och svårt att bryta upp från någon man älskat (och på många sätt fortfarande älskar) i flera år...
Men ibland så funkar det inte längre...
Jag har ju en romantisk tanke att det kanske det skulle göra sen...längre fram...
När våra situationer ordnat upp sej...
Det kanske är naivt...och jag vet att det sällan funkar så...men det är ändå en tanke som finns...
Mr underbar, som han gått under namnet som, är fortfarande underbar.
En generös och lojal människa som är fantastisk på att se och göra lösningar som underlättar enormt i förlängningen..
Som är duktig på att läsa andra människor och som är oerhört snäll.
Kan mycket om det mesta och det är inte mycket som är trasigt som han inte kan fixa.
Han har lärt mej saker om mej själv som jag inte hade en aning om, tagit fram sidor hos mej, som jag inte ens i in vildaste fantasi kunde drömma om att de faktiskt fanns där...
När vi träffades gick jag minus varje månad...hade ett väldigt tomt kylskåp de veckor jag inte hade prinsessan och jag levde vekligen ur hand till mun...
Han klev in och hjälpte mej få kraften att städa i min ekonomi, visa att det inte alls var kört... Gav mej kraften att söka lösningar.
Och såg till att det fanns mat i kylen.
Han bjöd mej på en sista minuten resa till Turkiet och jag, som inte varit utomlands sen jag blev sjuk, kände ingen gräns för min lycka.
Det var, utan tvekan, den bästa veckan i mitt liv...
Och han har hjälpt mej mycket, mycket mer... <3
Sen dess har mycket hänt,,,
Vi har båda gått igenom, och går fortfarande igenom, väldigt tuffa saker... och ibland blir det f ö r tufft...
För tufft att ha en tvåsamhet när man inte riktigt har koll på sej själv...
Den här våren har varit den tuffaste för mej någonsin...
att se sitt barn må så pass dåligt som prinsessan gjort och till viss del fortfarande gör är fruktansvärt...
Jag har gjort, och kommer att fortsätta göra, allt, precis allt, som står i min makt för att få henne på fötter igen.
Och då får allt annat stå åt sidan,
Men ingen skuld ska läggas åt någons håll angående mr underbar och jag...
Ibland skär det sej för mycket bara..
Ibland räcker inte orken till.
Det är bara så det blir ibland...
Love // TT
Du och jag, inte vi...
Hello all!! :-)
Det senaste dygnet har jag nog jobbat hårdare än på månader sammanlagt, jag har sovit 55 + 25 min totalt sen kl 11 i söndags morse...
Jag har blivit utskälld och kallad idiot.
Jag har blivit upphöjd och kallad fantastisk..
Jag har fått många fina ord av fina människor som bryr sej.
Jag har fått varit irriterad på människor som bara sätter sej själv i främsta rummet, men jag har även fått träna mej i att just det kommer jag aldrig att kunna göra något åt...
Jag kan bara förändra mej själv, vad jag låter mej och min dotter utsättas för (så gott det går) och hur jag lär mej och henne att handskas med saker som händer en...
Jag har aldrig jobbat hårdare på min mentala styrka än jag gör nu.
Jag har bestämt mej för att leva och inte bara "hänga på" och låta livet gå...
Jag begär inte att du ska förstå eller tycka om mina val, för du har aldrig levt i min kropp...
Men vill du vara en del av mitt liv så begär jag att du respekterar mej och de val jag gör.
Annars skiljs våra vägar nu.
Jag vill inte vara en snobb.
Men jag har levt med alldeles för mycket smärta i livet för att aktivt låta negativa personer finnas i min närhet mer än absolut nödvändligt.
Jag har inte råd med det.
Ska jag någonsin bli bättre fysiskt så behöver jag omge mej av värme, kärlek och glädje,
inte kritik, arrogans och kyla.
Jag borde kanske gråta...
Sörja det som varit...
Men jag är för trött... tom...
Det finns inget att säga som inte är sagt,
och tårarna har runnit ut...tydligen...
Länge har kranen vridits av undan efter undan...
För varje hårt ord, för varje tår...
När kranen väl är stängd...då vet jag inte hur man öppnar den igen...
Nu hoppas jag på sömn i natt,,,det skulle jag verkligen behöva...
Stänga boken om den här dagen för gott och börja på en färsk bok med helt nya sidor imorgon... <3
Take care!
Love // TT
