När det snöar i augusti...

Hello all!! :-)

 

Övervägde en lång stund om jag skulle vara öppen om det här eller inte..

Men för länge sen tog jag beslutet att mina sjukdomar och handikapp aldrig skulle definiera mej som person, men jag skulle inte heller försöka dölja dem längre och försöka låtsas vara någon jag inte är...

 

Just nu är jag rädd...

Det händer inte ofta...

Jag vet att jag absolut inte är döende... inte mer än någon annan iallafall...men jag är ändå rädd...

Rädd och ensam,

 

Rädd att behöva möta ytterligare läkare och genomgå ytterligare undersökningar...och förklara och berätta...igen och igen och igen...

Rädd att de ska prova ut nya mediciner med nya biverkningar..

Rädd att jag ska behöva gå på starka hormoner igen, gå upp alla kilon i vikt igen och riskera mitt förhållande för att "I'm totally losing it when I¨m on hormones...!!"

Rädd att tappa mina nya vänner för att de inte förstår...

Rädd att tappa de som funnits där ett tag, för att de inte orkar med att jag blir dålig...igen...

Rädd att de måste operera och att jag därigenom kommer att bli superdålig i månader för att min kropps nerv och smärtsystem är totalt "upp fuckat"!

Rädd att tappa det jag kämpat för att bygga upp...

Rädd att gå minus i ekonomin igen för att jag inte orkar...

 

Men mest av allt är jag rädd att jag inte kommer att hålla mitt löfte om en sista-minuten resa till prinsessan i höst för att varken kropp eller ekonomi håller...

Det är det enda vi pratat om, drömt om, planerat, sålt grejer och sparat för...

 

Jag vet att det är "I-lands problem" men hon är den enda bland sina klasskompisar och vänner som aldrig varit utomlands... de flesta har varit det flera gånger dessutom...

Jag vill verkligen ge henne det...

Min kloka, fina och underbara unge!! <3

 

 

Love // TT

Hello all!! :-)

 

Jag ber om ursäkt i förväg, det här är inget positivt inlägg...

Ibland får även jag nog!!

Jag vet att jag egentligen har det bra, men just nu är jag så sjukt besviken.

 

Besviken på de som aldrig finns där för mej när det räknas...som alltid är full av bortförklaringar och ursäkter och som aldrig någonsin inser sin egen del i någonting.

Människor som bara har rättigheter och inga skyldigheter ni vet...

Som anser att det är fel på a l l a andra människor omkring utan att ens för en sekund fundera på att om jag anser att alla andra är knäppa...kanske kan det vara så att det är tvärt om...

Jag är less på att svälja skit, torka tårarna, bita i hop och gå vidare utan att någonsin få en ursäkt, för att "Du vet ju hur så och så är!" "Det har ju alltid varit så" "Det är lugnast för alla om vi bara glömmer det här"

 

 

Men jag vill inte!!!

Jag vill inte "vända andra kinden till" mer.

 

Jag är besviken på egoistiska människor som påstod sig vara min vänner...

som påstod sej finnas där... men som istället ljuger och vänder mej ryggen..

 

Hur mycket ska man ta??

Folk har livskriser med sjukdomar, skador, separationer och annat, så då måste man ju ha överseende..

Och absoluut jag håller med.. Men jag har f*n alltid överseende med alla!!!

När har någon överseende med mej??

Är jag en sån dj*a pushover så man kan göra hur man vill med mej för att jag sen står där som ett fån, med öppna, förlåtande armar... För att "de mår ju så dåligt just nu"...

 

Jag mår också dåligt väldigt ofta!!!!

Men inte ger jag mej själv rätt att behandla folk som skit för det!

 

Precis som att jag anser att man stödjer varandra...

Har mina vänner ett företag av något slag så tar jag dit kunder åt dom så fort jag får chansen. För så tycker jag att man ska göra...

Gör folk det tillbaka?

Nope!

 

Sen är jag galet besviken på min kropp!!

Jag kämmpar som en galning.

Ändrar totalt i kosten för att äta sånt som är bra för mej.

Går ner massor i vikt för att det ska bli lättare att röra sej.

Går på svindyr, men jätteeffektiv behandling och allt börjar så smått att fungera igen..

Jag orkar börja promenera och jag börjar orka jobba mina 5h/v... 

Vad händer?

Jo då börjar endometriosen bråka istället!!??!!

Den som hållt sej i shack så länge nu.

Why???

Why? Why? Why?

 

Just nu vill jag inge hellre än att få fixat vad som behöver bli fixat i buken och sen att någon bara fixar en midsommarmiddag och bjuder med mej.

Jag orkar inte fixa en massa.

Jag orkar inte ligga på.

Jag vill bara orka vara mej själv och få ha kul en lite stund...

 

Bryt ihop och kom igen brukar jag säga ofta...

This is me breaking down...

I´ll be back when I´m back at my feet again.

 

Love // TT

Hello all!! :-)

 

Helt galet vilken vecka jag haft!!! :D

Eller...veckan före var nästan lika galen med alla förberedelser (fixa hår, naglar, kläder, packning) och så det vanliga vardagsmecket med skola, fotbollsträning, fixa examenskläder, tvätt, mat, vänner, ja, ni vet...

 

Men så kom veckan jag längtat och gruvat efter samtidigt... :-)

Måndagmorgon lämnade jag hem nr 2, droppade av katten i hem nr 1, hämtade prinsessan på skolan för ett läkarbesök på barn 1,5h senare tllbaka till skolan och sitta med henne då hon fick äta en sen lunch, iväg på min underbara behandling hos Linda på bodyrecover... Vila, mat, packa det sista (även en extremt motvillig katt som inte alls förstod varför han var tvungen in i buren och åka bil två gånger på samma dag!!??!!) och bege mej 10 mil norrut till pappa med fru som så snällt skulle vara kattvakt...

...måndagnatt trodde jag inte jag skulle kunna somna, men på något sätt gjorde jag det ändå...och sen var det tisdag och fotograferingsdag.

 

Fotografering inför en artikel i Topp Hälsa som handlar om fem olika tjejer som gått ner i vikt med hjälp av fem olika metoder... (Alltså, en metod var... ;-) )

Heja jag, BodyKey, dna-test och amway!! 

 

Landade på Arlanda klockan 11,35 och skulle vara 13.00 i studion...i Hammarbysjöstad...

Men med Arlandaexpress, t-bana, tväbana i Stockholmstempo så hann jag...bara de sista 100-metrarna som jag skulle gå som höll å att ställa till det (tjejen utan lokalsinne ni vet... ;-) ) men min obefintliga rädsla för att prata med främmande människor plus älskade googlemaps räddade mej, så 12.56 stod jag utanför studion. :-)

 

Hittade en tjej som såg lika vilsen ut som mej så jag frågade om vi skulle på samma grej, det skulle vi givetvis, och tänk så skönt det helt plötsligt blir när man är två vilsna istället för en... ;-) Så vi virrade oss fram till rätt hiss, rätt våning och rätt dörr... (Nej, det var inte skyltat)

 

Väl framme så blev vi varmt mottagna av teamet (en art director, en fotograf ch en make-up artist) vi skulle få jobba med.

 

Kändes roligt att få leka modell för en dag..

Härligt att vara den som b l i r sminkad för en gångs sull...

Önskar att jag kunde visa de riktiga bilderna...

Men de får ni se i Topp Hälsa nr 9 i augusti.

 

Men jag gjorde det!!

Jag vågade!!

Fast än jag inte alls är vältränad eller ser ut som en modell.

Fast än jag har överskottskilon kvar.

Fast än jag har mycket kvar att jobba på när det gäller min självkänsla...

Jag vågade!

Är faktiskt sjukt stolt över mej själv!

Oavsett vad någon annan tycker. 

 

Efter fotograferingen åkte jag ut till fina S och hängde med henne och hennes fina familj i två härliga dagar.

Underbart.

Barn, mat, vin, surr, skratt, allvar, mys, bus, sång, skratt och så vila och sömn (när de var på jobb och skola).

 

Torsdag em åkte jag in och lämnade väskan på centralen och hann hälsa på V med hennes goa M på 10 månader som gladeligen delade ut en massa härliga dregelpussar och underbara kvillerskratt.

Sen fick jag faktiskt njuta några timmar i solen på medborgarplatsen tillsammans med J, som jag träffar alldeles för sällan, men som ändå känner mej mer än jag känner mej själv många gånger.. Med vissa människor blir man aldrig bara bekant...hur sällan man än hörs och ses... <3