Det handlar om mej...
Hello all!! : )
Ok, är inte lika dramatisk som jag var igår...men andemeningen står kvar...
Ibland när jag levt lite för fort så behöver jag backa och bara reflektera...det är exakt vad jag gör just nu...
Tillbringat större delen av dagen själv (som jag så ofta gör, men sällan skriver om..), varvat med långa telefonsamtal med människor som verkligen betyder något...
Missförstå mej rätt, som jag så ofta skriver, så är jag oerhört tacksam för alla mina fina vänner som jag har turen att få ha omkring mej allt som oftast... Men ibland vill man prata med / umgås med dom som verkligen känner en... Som redan vet allt... Som förstår varför man sa eller gjorde på ett visst sätt utan att man behöver förklara...
Jag älskar verkligen att ha människor omkring mej och det är superroligt att lära känna nytt folk!! Men efter ett tag så kommer ju det oundvikliga samtalsämnet...: "Vad är det egentligen som är fel på dej?" (Å nä, just nu menar dom inte i huvudet..det är en h e l t annan diskussion ; ) , utan mina fysiska tillkortakommanden)
Dom allra flesta frågar ju av omtanke och eller för att dom vill lära känna mej, och hur lite jag än vill prata om mina utmaningar så försöker jag berätta...jag försöker hålla det kort och enkelt utan större känslomässig inblandning (annars börjar jag tokgrina)... Men iochmed det så är det ju lätt för den som lyssnar att missförstå... Men 14,5 år av sjukdom och 4 diagnoser går inte att avklara på några minuter... Och i ärlighetens namn, vem vill prata sjukdomar längre än nödvändigt??
Jag valde för många år sen att jag absolut inte ville bli synonym med mina hälsoutmaningar, jag ville att folk skulle se m e j, den j a g är och inte bara sjukdomarna... Med blandade resultat... Antingen så tar det väligt länge innan dom får klart för sej att jag inte ens är arbetsför till 100% och förstår inte alls varför inte jag kan göra som alla andra (ex hjälpa till att bära, måla, klättra upp eller ner på något, gå en långprommenad eller ta cykeln till festen...) ...Eller så vill dom "fixa mej"... Igen, i all välmening... "Men varför gör du så?? Borde du inte göra så här istället?? Har du provat det här?? Jag känner en som...och då gjorde den...och nu mår den jättebra!!"
Om man har något form av tillkortakommande så verkar många människor anse att då är man ett allmänt klotterplank eller förslagslåda... Då är det, för många, helt plötsligt okej att tvinga på denne sina åsikter och kunnande...och de flesta blir helt plötsligt experter i frågan hur denne ska leva sitt liv...
Ett exempel: När de flesta människor har varit på en fest av något slag, så är dom trötta dagen efter...inget konstigt med det... Men råkar j a g nämna att jag är trött (för att jag varit uppe längre än jag borde, för att jag druckit vin eller vad det nu är för anledning) DÅ minsann, då borde jag ju tänka mej för vad jag gör... Jag borde inte trötta ut mej osv... Men herrejösses!! Har inte jag rätt att vara lite sliten som alla andra?? (Av andra anledningar än mina tråkiga sjukdomar!!)
Jag kan meddela att jag har ont v a r j e dag, alltid. De flesta gånger jag sover dåligt är på grund av smärta som jag fått från vardagen. Alla läkare, sjukgymnaster, kuratorer och psykologer jag träffat har sagt samma sak, det är jätteviktigt att jag gör saker som är roligt, som ger mej energi för att jag ska orka kämpa med allt det andra.Ä v e n om det kostar på fysiskt... (naturligtvis med moderation som med allt annat..)
Ni ser inte alla timmar på dygnet som jag vilar...på samma sätt som jag inte hänger bakom era fönster... Men visst är det lite märkligt att jag måste försvara mej och det sätt som jag har valt att leva...? När ifrågasatte jag er sist??
Jag skriver inte om alla timmar jag vilar och återhämtar mej, för hur kul är det att läsa?? Eller framförallt, hur kul är det för mej att skriva om?? (Då jag faktiskt skriver för mej själv i första hand..)
Jag vet att jag här har pratat för de flesta med någonform av hälsoutmaning, så det är inte bara mej det handlar om...
Dom det här inte gäller behöver inte alls ta åt sej... (det behöver ingen annan heller för den delen..)
Och snälla l ä s vad som står. Det står inte att jag har något emot att folk vill veta vem jag är och hur mitt liv ser ut, det står att det är svårt att förklara...och framförallt att det är svårt att förstå...
Jag har provat väldigt många sätt att hantera mina utmaningar på och aldrig har jag varit på mer rätt väg än jag är nu... Jag tillåter mej själv att ha roligt, att leva här och nu...jag är väligt medveten på vad jag äter, men tillåter mej själv att "leva" där med...jag sätter upp långsiktiga, medvetna och stenhårda mål och jag har en enorm diciplin, så jag kommer att passera varenda målsnöre jag satt upp...! Ibland behöver jag bara justera tidsramen...
Jag v e t vad jag gör och jag har proffs vid min sida som jag rådgör med...så ni kan släppa den... : )
Till er som har någon i er närhet som kämpar med något, försök inte fixa dom, det kan (om ens det är möjligt) bara dom själva göra...ge dom istället en kram och bara var där...acceptera den delen av eran vän på samma enkla sätt som ni accepterar hårfärg eller yrkesval... Det är faktiskt inte svårare än så...
Tack för eran uppmärksamhet och tack för att ni finns!!
Imorgon ska jag inte vara lika allvarlig, promise... ; )
Love // TT
Kommentarer
Postat av: Vigdir
Exakt och precis så. Känner igen mig alldeles väldans väl, och än mer folk omkring mig... Alldeles särskilt det där "om du bara gjorde/åt/trodde/fixade..." vad det nu är. Och ibland måste man, bara måste, få göra saker man VET kommer att straffa sig, för annars orkar man inte.
Ska det vara så svårt att förstå att det enda som behövs ibland är en kram? Eller en hembakt limpa, ett ärende uträttat - eller att bli bjuden på röjarparty, utan att någon säger "borde du verkligen?" Framför allt fler kramar och en del axlar att luta sig mot, vid behov...
Svar:
TebbeTott
Postat av: henry
Mycket bra skrivet, fortsätt leva som du vill och kan, men var rädd om dig/ många kramar till dig
Trackback
