Det handlar om allt, det handlar om ett barn...
Hello all!! :-)
Har mest lagt energi på att hålla mig på benen..
Att se till att W har en fin och lugn miljö att vistas i och att sysselsätta min egen hjärna på annat än att tänka och älta...
Att se hur fantastiskt lugn och trygg min älskade dotter är nu är värt allt.
Hon är anledningen till att jag bor som jag bor, att jag väljer som jag väljer..
Hon går alltid först.
I alla lägen.
Det här handlar inte om att jag på något sätt är en perfekt förälder, långt ifrån..
Det handlar inte heller om att jag vill ha cred för det jag gjort och gör... för det anser jag ingår i föräldrarollen..
Det handlar bara om att uttrycka min frustration för att folk inte ser, vet och förstår trots att de tror sig göra det..
Får höra från en del andra håll att vi har en osund relation,att vi är för nära, att jag får henne att må dåligt (när hon mådde dåligt) att jag projecerar över mina känslor på henne etc etc...
Jag kan bara säga att oj så fel ni har!
Ni har ingen aning om hur många kvällar hon inte gick att trösta, när gråten och ångesten rev i henne fyra-fem timmar / kväll, vilka mörka tankar som funnits i henne, hur fruktansvärt dåligt hon mått...
Och om hur jag och hon har kämpat tillsammans..
Tagit tillbaka kontrollen steg för steg, minut för minut..
Jag har tagit råd från alla håll...
Dels rådfrågat nära och kära givetvis, men framför allt tagit proffisionell hjälp..
Både för egen del för att få hjälp i att möta henne på bästa sätt men även för hennes del..
På inrådan av hennes kurator ringde jag även till högre instanser,... för att få råd... hur jag skulle agera i den situation vi befann oss i...
Jag har kämpat och slagits med näbbar och klor, jag har tröstat, förklarat, avlett, distraherat, busat, pratat och bara funnits där...
Under en lång,lång tid var kvällarna enbart för W..
Det rymdes inte ens ett telefonsamtal från en vän innan hon somnat, så mycket behövde hon mig.
Om man inte vet det, om man inte var där, då har man lite tappat rätten att ha åsikter i vad som är bra och inte för henne..!
Nu mår hon bra.
Så pass bra att hon vågar säga mer vad hon vill...
Men inte tillräckligt bra för att kunna försvara sin vilja...
Jag blir så fruktansvärt förtvivlad när en 11 - åring , som dessutom befunnit sig i det mörker hon befunnits sig i, ska måsta försvara sin vilja.
Eller förväntas vara 100 % ärlig om vad hon känner i varje situation, när hon vet att är hon ärlig, så följs det upp med en diskussion som hon inte orkar med...
Alla har vi väl fler än en gång svarat; "Det är bra! " När folk frågar, fast det inte alls är det...
För att man inte vill eller orkar prata om det just då...
Jag är så oerhört tacksam över att jag vunnit hennes förtroende (för tro det eller inte, men ett barns förtroende är något man måste förtjäna) och hoppas att jag alltid kommer att ha kvar det.
Men skulle jag tappa det så hoppas jag vid gud att där finns andra vuxna som hon då har förtroende för...så hon inte står helt ensam i den stora världen.
Mitt eget mående får stå åt sidan..
I somras rasade jag igenom så pass att det tyvärr även drabbade henne.. det är inget jag är stolt över..
Men sen dess har jag rensat bort de omständigheter som fick mig att må dåligt, fick hjälp upp på fötter och pratade igenom allt med henne på hennes nivå. Så hela grejen var utagerad på någon vecka..
Nu påstår jag inte att jag mår fantastiskt idag.
Men jag är så pass stark att jag klarar av att möta henne där hon behöver bli mött.
Det har alltid och kommer alltid att vara mitt prio ett.
Henne.
Att folk har åsikter baserat på felaktig fakta eller annat är inget jag kan göra något åt.
Att folk tycker illa om mig måste jag lära mig leva med.
För är det vad som krävs, att jag ska stå i skottlinjen för henne och ta skiten. Då är det så.
Det kanske inte räcker.
Men jag ska aldrig behöva tänka tanken att jag inte gjorde allt som stod i min makt...
Och just nu så verkar det räcka..
För nu iallafall..
Hoppas och önskar att fler slöt upp bakom henne.
Love // TT
Kommentarer
Trackback