Inte så kaxig...
Hello all!! :-)
Övervägde en lång stund om jag skulle vara öppen om det här eller inte..
Men för länge sen tog jag beslutet att mina sjukdomar och handikapp aldrig skulle definiera mej som person, men jag skulle inte heller försöka dölja dem längre och försöka låtsas vara någon jag inte är...
Just nu är jag rädd...
Det händer inte ofta...
Jag vet att jag absolut inte är döende... inte mer än någon annan iallafall...men jag är ändå rädd...
Rädd och ensam,
Rädd att behöva möta ytterligare läkare och genomgå ytterligare undersökningar...och förklara och berätta...igen och igen och igen...
Rädd att de ska prova ut nya mediciner med nya biverkningar..
Rädd att jag ska behöva gå på starka hormoner igen, gå upp alla kilon i vikt igen och riskera mitt förhållande för att "I'm totally losing it when I¨m on hormones...!!"
Rädd att tappa mina nya vänner för att de inte förstår...
Rädd att tappa de som funnits där ett tag, för att de inte orkar med att jag blir dålig...igen...
Rädd att de måste operera och att jag därigenom kommer att bli superdålig i månader för att min kropps nerv och smärtsystem är totalt "upp fuckat"!
Rädd att tappa det jag kämpat för att bygga upp...
Rädd att gå minus i ekonomin igen för att jag inte orkar...
Men mest av allt är jag rädd att jag inte kommer att hålla mitt löfte om en sista-minuten resa till prinsessan i höst för att varken kropp eller ekonomi håller...
Det är det enda vi pratat om, drömt om, planerat, sålt grejer och sparat för...
Jag vet att det är "I-lands problem" men hon är den enda bland sina klasskompisar och vänner som aldrig varit utomlands... de flesta har varit det flera gånger dessutom...
Jag vill verkligen ge henne det...
Min kloka, fina och underbara unge!! <3
"...men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär;
på natten blir det hemska mycket värre än det är...?"
Tack gode gud för att det snart är en ny dag med förhoppningsvis en hel drös med positiva tankar och kreativa lösningar...!
Och ni, tack för att ni finns och lyssnar..! :-*
Love // TT
Kommentarer
Postat av: Henry
Trist att du aldrig blir kvitt detta elände, tror annars att det är jättebra att skriva av sig och att du behåller tron din på framtiden som du alltid gör.
Det kan oxå vara så att wildas kompisar som får en del saker kanske inte får det viktigaste, TID med sina föräldrar , att man gör saker tillsammans är mycket viktigare än alla materiella saker som bara ökar habegäret hela tiden och ingen blir nöjd annat än för stunden.
Visst, bör hon få komma ut ngn gång som du säger så hon kan delta i disskutioner om detta😀💗/ krya på sig kramar i massor till dig
Svar:
TebbeTott
Trackback
