Saker man inte så gärna pratar om...
Hello all!! : )
Att jag har en skrotkropp är det nog ingen som gått miste om...inte heller att det sätter sej på humöret mellan varven...inget i det är ju konstigt..
Men det som jag inte pratar så ofta om och det många andra inte vågar nämna alls, är när det psykiska är i sämre skick än det fysiska...
Att kropp och själv hör ihop börjar äntligen bli en allmän kännedom, men ändå är det lite "skamligt" att må psykiskt dåligt... Dåliga vanor är svåra att blir av med...
För mej går det upp och ner...
Har gått igenom stora kriser genom livet i kampen att komma till acceptans över hur livet nu mer ser ut och fungerar...och allt som inte fungerar...
Jag har jobbat hårt med att skaffa mej verktyg och förhållningssätt till allt som händer och börjar anse mej själv som ett proffs på att bemöta hindrerna i mitt liv.
Men det blir fortfarande för mycket ibland...
Igår var en sån dag...
Efter veckor med kämpande mot nya skadan, julhelger, prinsessans 8-årsfirande, sjukgymnastik, bokföring och allt annat som snurrat runt mej på sistone så sa det stopp.
Det började med feberkänsla i hela kroppen och alla ork försvann...på en sekund.. Jag la mej under täcket för att ta en powernap innan middagen..
Efter intagen middag, febernedsättande och några timmars vila började jag känna mej lite, lite piggare...
För att några timmar senare hamna i en jättestor ångestattack...
Det var längesen jag mådde så dåligt...
Andnöd, osunda tankar, tårar som aldrig tog slut, hyperventilation, hjärtklappning, rädsla och allt annat som hör till... Det värsta av allt var skammen... Jag kunde ju inte kontrollera mej... Försökte prata förstånd med mej själv utan större framgång... Stackars Mr underbar försökte förstå vad som hände.. Men som vanligt så tog han situationen med ro.. När han förstod att han inte skulle få ur mej något vettigt så konstaterade han att vi behövde sova, hjälpte mej fokusera på andningen och höll om mej tills jag somnade... <3
Vaknade idag med ett obehag i magen, en klump i halsen och en skam känsla i kroppen...
Jag, fröken kontroll, kan fortfarande inte kontrollera sina "dumma" känslor...
Åkte iväg för att träffa en fin vän som är expert på att hjälpa mej ur mina svackor och se saker som dom är. Utan värdering. Och nu är jag lugn igen. :-)
Det är inte konstigt att det blir alla möjliga reaktioner i kroppen när jag är så slut som jag är.
Lika lite som jag kan kontrollera när kroppen faller ihop, lika lite kan jag kontrollera ångesten.
När den kommer så får jag acceptera det. Äga den känslan tills den är borta. Ju mer jag stretar emot, desto värre blir det.
Precis som med nacken och allt annat...
It is what it is.
Acceptera det.
Äg känslan.
Lär av situationen.
Och gå sen vidare...
Love // TT
Kommentarer
Postat av: Pa
Min kämpande flicka, så trist att måsta ha det på detta sätt!
Många kramar till dig, älskar dig, ha det bäst och hälsa din underbara karl!
Svar:
TebbeTott
Trackback
