Everybody is a package...
Hello all!! :-)
I kväll slogs jag mot kramper och smärta av det tyngre slaget och även mot de hjärnspöken som så ofta och gärna följer med på köpet...
Jag dök rakt ned i sorgeträsket och där finns inte rum för förnuft och sanningar, där växer bara tvivel, osäkerhet och självömkan..
Helt plötsligt var mitt liv inte värt något.
Helt plötsligt var jag ensam.
Helt plötsligt försvann alla lösningar och ljusglimtar och ersattes av hopplöshet och mörker..
Jag är nästan ostoppbar när jag hamnar där.. jag kan gå så långt att jag verkligen sårar de som älskar mig för att jag inte tror dem längre...
För hur skulle någon kunna älska mig...?
I efterhand, när de värsta smärtorna lagt sig så skäms jag.
Skäms över att jag (som verkligen borde veta bättre) tillåter hjärnan leka med mig så där..
Jag v e t ju!!
Egentligen...
Men just där och då spelar det ingen roll...
Men visst vet jag...
Jag vet att alla har vi våran kamp att kämpa.
Livet är inte enkelt för någon.
Vissa kamper är mer synliga än andra bara...
De allra flesta gör så gott de kan och det bästa vi kan göra är att försöka finnas där för varandra..
Jag är trött nu.
Skovet har suttit i länge..
Även om värmen gett mig 1000 gånger mer kraft och energi, så ligger jag så mycket efter med allt att jag ändå stupar varje kväll... för att jag vill "passa på" medan värmen ger mig kraft.
Passa på att mata undan och hinna med...
För sen kommer kylan tillbaka och kraftlösheten med den.
Två saker har kommit till mig oerhört starkt de senaste dagarna:
- jag vill ha en båt!! En egen båt.
-jag behöver flytta ner till värmen betydligt snabbare än jag tidigare tänkt.
För de sakerna behövs kapital.
Och tydliga strategier och målsättningar för att få tag på det kapitalet..
Och kvällars som dessa känns det oerhört långt bort..
Men vill man något tillräckligt mycket så brukar det bli så i slutändan så...
Jag övar mig på att
1: Veta vad jag vill
2: Säga vad jag vill ha
3: Se till att jag får det..
Jag fick ett fint meddelande för en dryg vecka sen...:
Hej! Ramlade in på din blogg för ett tag sedan (jag tror att någon gemensam vän hade gillat ett inlägg). Har själv eds, utreds för endometrios just nu. Jag ville bara säga att du skriver fantastiskt och jag känner igen mig i så mycket! Trots tunga ämnen så lyckas du hålla en positiv ton som inspirerar. Har inte kunnat sätta ord på hur livet är när man lever med smärtor men det har du gjort. Sakligt och jordnära.
Ville bara säga tack för en bra blogg.
Önskar dig en bra sommar!
Jag kunde inte blivit mer glad och tacksam för de orden.
Just där och då behövde jag dem verkligen (vilket jag givetvis berättade)
Så glöm inte...
Uppskattar ni något, säg det..
oavsett vad det är..
För varje negativt ord behövs det fem postiva för att väga upp...
Kvällen jag fick det meddelandet hade nog blivit som denna om jag inte fått den boosten.
Så tusentack igen fina C och tack för att jag fick dela dina ord här.
"...Kanske är det så, att det som just hände dig, är den största vändpunkten i ditt liv..?
Det handlar bara om hur vi ser på det..
Du är inte misslyckad för att du misslyckats, du är normal.
Se inte tillbaka, ge tillbaka
Ge inte upp på dig själv
Du har en roll att spela...varför spelar du den inte...?..."
Take care!!
Love // TT
Kommentarer
Trackback
