Pest eller kolera...
Hello all! :-)
Det var en stund sen...
Det brukar bli lite uppehåll här när jag har mycket annat som ockuperar hjärnan..
Och i synnerhet när jag inte är själv så ofta..
Trots att det aldrig riktigt blev någon sommar i år, så har Juli ändå varit en fin månad.
Hormonerna började verka så svullnad och hysterisk buksmärta gav med sej...
Mina 5 timmars jobb / vecka börjar äntligen ge resultat.
Fått många mysiga stunder med prinsessan och fina möten med fina människor..
The down side of it all is...:
Hormonerna har extremt otrevliga biverkningar, varav ledvärk är en (vilket försämrar eds:en markant) och humörsvängningar är en annan... Och dessa två har nu tagit över min kropp fullständigt.... Fredagen var en total katastrof med en smärta i var enda cell i kroppen som bara ökade hela tiden trots vila och värme...och allt detta ledde till en gigantisk ångestattack igårkväll som jag knappt tog mej ur...
Jag h a t a r när jag tappar kontrollen över mej själv på det där sättet, och skäms något fruktansvärt efteråt...
Så imorse valde jag bort hormontabletten...
Nu är det bara hålla andan och se hur länge det tar innan endometriosen tar ny fart...
Ska ringa läkaren på måndag och be om råd...
Men det är liksom pest eller kolera som gäller...
Jag brukar ofta prata om hur rik jag är på fina människor i mitt liv, men tyvärr finns det en del av den andra varan också (för mej som för alla andra).. Om folk i allmänhet är själviska idioter kan jag leva med, för jag kan ju välja att gå därifrån..
Men de som kallar sej mina vänner och bara hör av sej när de passar...när de inte har något bättre för sej, önskar jag att jag var stark nog att ge samma behandling tillbaka...
De som bara har positiva saker att säga om mej, men som (när de inte har kris i livet eller är uttråkade) hellre väljer annat eller ljuger för att de inte ens anser att jag är värd sanningen...jag önskar för min egen skull att jag stod emot.
Att jag nästa gång de hör av sej för att livet kraschat eller för att de behöver något från mej, att jag då säger nej.
Tyvärr känner jag mej själv (tydligen de också eftersom att de vet att jag alltid förlåter dem...) så hör någon av sej så finns jag där...iallafall...
Jag jobbar på det.
Jag jobbar på att säga ifrån. Att säga nej.
Ibland känns det som att det alldeles för ofta hänger på mej att hålla ihop och hålla upp.
Att vara den positiva, den som alltid uppmuntrar och kommer med förslag på lösningar...
O j vad jag skulle önska att någon kunde lyfta upp mej någon gång.
Komma med egna förslag på lösningar, både på sina egna och mina problem.
Bara någon gång...
Jag vet att man aldig kan ändra på någon annan, man kan bara ändra sej själv..
Så den hårda sanningen är ju att jag någonstans tillåter det här att ske... hur mycket jag än önskar att folk kunde se sin egen del i saken någon gång...och ta eget ansvar för sina ord och handlingar...
Jag beundrar människor som står upp för sej själv.
Som säger stopp högt och tydligt med rak rygg.
Stopp och nej.
Jag gillar inte negativa ord.
Jag gillar att bejaka livet.
Men börjar mer och mer inse att jag ibland måste säga nej...för att säga ja till mej...
Wish me luck!
Love // TT
Kommentarer
Postat av: Henry
Rätt tänk, energitjuvar är det värsta man kan råka ut för, så gör som du tänker för det kan ju inte blir sämre. Är det vänner så förstår dom att dom gjort fel?/ styrkekramar
Svar:
TebbeTott
Postat av: Carina
Håller med Henry, bort med energitjuvar. Jag vet att du är så godhjärtad att folk säkert utnyttjar det, det är svårt att säga stopp och nej. Men tyvärr måste man ibland välja bort :-(
Stor kram till dig och hoppas du får hjälp imorrn. ❤️❤️
Svar:
TebbeTott
Trackback
