When life gives you lemons...
Hello all!! :-)
I veckan har jag ställts inför saker som jag inte trodde skulle hända mej...
Att jag är "fel" när jag är glad... att jag är "fel" när jag försöker fokusera på det positiva istället för det negativa...
Jag försöker mata min hjärna med positiva saker så mycket jag kan, för att jag hittar kraft därifrån. Det betyder inte att jag tappar min verklighetsförankring, det betyder bara att det gör lite mindre ont att leva...
Var och en är ansvarig för sin egen lycka och jag försöker verkligen ta ansvar för mej själv. Ibland går det bättre än annars... Men har jag kämpat och varit låg länge så blir jag lätt vädligt euforisk när jag tagit mej upp och känner mej just då som "superwoman".
Nu vet jag ju att verkligheten alltid hinner i kapp mej, men är det så fel att få njuta på toppen en stund?
Jag är mina känslor.
På gott och ont.
Jag lever fullt ut, vilket gör att jag ofta krachar rätt in i väggen, men jag njuter till 100% på den hisnande färden dit. Då det ofta är samma vägg jag krachar in i så har jag (under mina visare stunder) klätt in väggen med mjuka madrasser och lagt in en varnings signal så jag hinner bromsa in innan smällen...så återhämtningen tar inte alls lika lång tid längre. :-)
När jag, för många år sen, för första gången insåg att jag var obotligt sjuk, att smärtorna aldrig skulle försvinna, så begränsade jag mitt liv. Jag försökte plocka bort allt som på något sätt kunde förvärra smärtan, vilket tillslut ledde till att jag gjorde ingenting... Jag lämnade nästan aldrig hemmet och absolut inte ensam och att göra så mot en supersocial människa tog nästan livet av mej...
Så deprimerad och så dåligt har jag aldrig mått...
Livsgnistan försvann helt...
Efter det så har jag lovat mej själv att aldrig hamna där igen...
Det innebär att jag tar ut mej för mycket många gånger, att jag säger ja när jag borde säga nej...
Men det är en ständig balansgång...och jag har hellre ont med ett leende på läpparna än att smärtan är lite lägre men tristessen, ångesten och ensamheten äter upp mej.
Jag är hellre "för" positiv än att vara en "gnällkärring" som bara klagar på allt och alla.
Så det så!!
Love // TT
Kommentarer
Postat av: Ylva
Du har så rätt. Kram mamma
Svar:
TebbeTott
Trackback
