Är det så här det ska vara...?!?
Hello all!! :-)
Efter en vecka med nya medicinen och en skopa av de trevliga (not!) biverkningarna så är det för första gången på väldigt länge då jag kan säga att jag mår bra.
Jag har ju inte gått och blivit mirakulöst helad eller något sånt, men det var så länge sen jag inte grät varje kväll att jag nästan glömt bort hur det var innan...
Jag kan skratta igen,
Jag förstår skämt och tar inte längre allt som indirekta eller direkta påhoppp.
Jag orkar busa lite.
Och även om resan är lång så har jag så smått börja hitta tillbaka till mitt egenvärde...
Till min livsglädje, mitt lugn och mitt driv...
S o m jag har saknat mej!!!
Ofta brukar jag hitta mej själv när jag slutat med mediciner och helst inte vilja äta några alls med tanke på att de förändrar mej... Men är man tillräckligt sjuk så kan man inte fungera normalt utan mediciner... Just nu är det så för mej. Inte för evigt, men just nu.
Och jag är evigt tacksam för Mr underbar som hjälpte mej inse det...! <3
Just nu kämpar vi för att lösa en jobbig biverkning, men jag är inte själv i det. För första gången på väldigt länge så finns någon där vid min sida (bortsett min underbara familj) som han lovat.
Han använder sällan stora ord, men det han säger menar han.
Han backar upp orden med handling, till skillnad mot de flesta andra som bara bygger luftslott.
Det finns de som undrar varför vi är vi... De menar på att vi är så olika...
Då svarar jag därför att han ser mej för den jag är, får mej att känna mej som den mest speciella tjejen på jorden och möter och respekterar mina behov utan att döma eller ifrågasätta...och jag gör samma tillbaka...
Och för att vi har skitkul ihop!! :-)
Då vet ni! ;-)
Love // TT
Kommentarer
Postat av: Henry
Så härligt att läsa, älskar dig,jättekram!
Hälsa guben:-)<3
Svar:
TebbeTott
Trackback
