Drama och falskspel, det hårda livet..

Hello all!! :-)
 
Låg bloggaktivitet nu, men det ordnar nog upp sej så småningom...
 
Ligger i soffan (som vanligt) med feber och rinnande näsa och brännande ögon (mindre vanligt) och mina leder skriker det högsta dom kan. Jag försöker hitta saker att fästa tanken vid för att flytta fokus från kroppen och då ploppar en massa ämnen upp i huvudet (det tar aldrig slut där inne.. ;-) ) Bland annat en episod som hände på prinsessans skola förra veckan...
 
Nu tänker jag inte hänga ut henne och skriva vad det handlar om... Men tydligt är att falskspel, avundsjuka och missunsamhet förekommer redan i 1:a klass!! Det gör ont i mamma hjärtat att hon redan nu måste "face:a" så mycket av vuxenvärldens spel och intriger... Men det kanske härdar henne? Vad vet jag? Min personliga reflektion är dock att jag önskar hon får vara mer barn längre...
 
Hon är så fin min tjej. 
Så mån om att alla ska må bra och vara sams.
Baksidan med det är att när hon går mellan i en konflkt så hamnar hon ofta mitt i hetluften. Hennes vilja att hjälpa resulterar inte sällan i att alla vänder sej mot henne istället,,,
Hur skyddar man mot sånt??
Att säga åt henne att vara mindre snäll känns ju inte alls rätt...
 
Nog kan hon hitta på dumheter som alla andra. Det är absolut inte det jag menar. Hon testar gränser som barn gör mest (ibland väligt mycket) och har en vilja av stål.
Men en vilja av står och ett stort hjärta som är helt oskyddat gör ibland väldigt, väldigt ont. 
Och det är svårt för omvärlden att förstå att man faktiskt kan ha båda delarna...
Både veta vad man vill och var man är påväg, samtidigt som man är oerhört känslig...
 
Hur tänker ni om era barn??
Hur vägleder ni??
Jag försöker skapa ett forum hemma där man respekterar varandra och varandras behov (som att jag behöver vila på förmiddagan och att prinsessan behöver aktivitet under dagen och mys och kvalitetstid på kvällen), där det finns plats för alla känslor, där man får svar på sina frågor och där det ska kännas tryggt att rasa ut. Men det är inte alltid det blir så... Jag kan inte känna med henne för mycket för då fastnar hon i känslan, men jag kan inte heller vifta bort det... Då växer hon upp med tron att det är något fel på henne som känner så mycket. 
 
När jag var liten fick jag ofta höra att:" - Du är överkänslig! Du måste bli lite tuffare, lite hårdare!!"
Detta i all välmening då jag "tog åt mej" av allt som hände runt omkring mej och man bara ville skydda mej...
Grejen är ju den att jag fortsatte att "ta åt mej", men jag sa inget...för det var ju "fel". Forfarande i vuxen ålder så skäms jag ibland över mina tårar... Fast mer och mer sällan... Då jag faktiskt ofta är stolt över att jag k a n känna för alla människor och allt som händer...att jag inte blivit avtrubbad... Dock jobbar jag hårt med att kunna säga nej och stopp när det blir för mycket. 
Jag behöver vila också. :-)
 
Visst, om vi sätter perspektiv på allt så är har vi alla tak över huvudet och ingen behöver gå naken eller hungrig... Så sett ur det perspektivet har vi det väldigt bra.
Men det där med att känna sej värdefull, älskad och respekterad som människa anser jag vara mycket viktigare än många tycks tro.
Det är många, många sjukdomar och självdestruktiva beteenden som grundar sej i låg självkänsla och en snedvriden självbild....
 
Och som ett tillägg; Jag sätter i n t e ett likamedtecken mellan älskad och bortskämd!
Hur ska barnen kunna testa gränser och utvecklas om där inga gränser finns??
 
Tar gärna del av era tankar...
Två hjärnor funkar bättre än en... ; )
 
Love // TT

Kommentarer
Postat av: Ingela Nilsson

Instämmer i det mesta som jag alltid gör. Tycker du har mycket kloka ord. Det är inte alltid så lätt med våra kära barn. Mina grabbar är ju vuxna nu och vettiga. En sak som gjort mig glad när jag varit på utv.samtal är att bägge grabbarna alltid har vågat säga vad de tycker och stå för det. Det har jag på nått sätt lyckats förmedla till dem jag vet inte hur. Men det är även något jag själv har med mig hemifrån. Att alla har lika värde alla har rätt att tycka vad de vill och är lika viktiga, därför har jag själv alltid vågat stå för min åsikt aldrig kännr mig liten eller mindre värd än någon annan. Jag skulle kunna prata med kungar påvar osv och känna att det jag tycker och säger är lika viktigt. Min tjej Johanna verkar vara ganska lik din dotter. De har sedan hon gick på dagis sagt att hon har så mycket empati hon bryr sig om människor och är artig och trevlig. Hemma kan hon vara bestämd och nog vet hon vad hon vill men är också mycket känslig. På skolan och bland kompisar är hon en medlare som försöker att få alla nöjda. Vilket är bra i sig och en fin egenskap men jag brukar prata med henne om att man också kan säga ifrån vänligt men bestämt när det far iväg för en del och de inte alltid är så snälla. Brukar tala om att man aldrig ska låta någon sätta sig på en man ska inte ta skit från någon. Det är inte bra att vända andra kinden till utan jag tycker man ska markera när man tycker något är fel vänligt men bestämt som sagt. Jag tycker att man kan förena detta med varann att vara vänlig och bry sig om andra människor men ändå markera när någor är fel jag tror att man på något sätt blir respekterad på det sättet och när man själv respekterar andra. Och jag tror att får man med sig en grundtrygghet hemifrån vet att man är älskad och blir sedd. Då klarar man sig lättare ute i livet sedan. Naturligtvis kan vi aldrig skydda våra kära barn helt men vi kan ge dem en bra grund att bygga vidare på i sitt liv. Många kramar till dig fina du och din fina tjej.💖

Svar: Tack för många fina & kloka ord! <3Bra vinkel du gav mej...att säga ifrån vänligt men bestämt. Såklart. Att ingen ska få sätta sej på en. Hon har så mycket vilja att jag fokuserat så mycket på att hon behöver lyssna in andra att jag helt missat den biten..
Tack för tipset!!
Jag brukar säga att jag tycker hon kan säga att hon inte vill vara med en person om den inte kan vara snäll. Men W:s åsikt om någon är dum är när man slåss eller luggas... Det finns ju så många fler sätt att vara dum på...som tar minst lika mycket som ett slag.
Samma här med orden från dagis...

Massor med kramar tillbaka!
TebbeTott

2014-02-12 @ 17:09:15
Postat av: Pa

Det är ju inte roligt att det blir fel när barnen är så omtänksamma som du och Ingela skriver, jag kan tänka att man som lärare tar upp detta med barnen när dom ser att något blir fel under skoltid.
Men att hemmet är ändå den viktigaste biten för barnen och att dom där får sin grundtrygghet så dom vågar säga ifrån när något är fel/ koka ord ni skriver, så det blir säkert bra/ kram :-)

Svar: Jo, hon har bra vuxna omkring sej på skolan som verkar ta tag i saker så fort dom ser det. Känns skönt. Men dom ser ju inte allt. Det är ju tyvärr omöjligt.Kram!
TebbeTott

2014-02-12 @ 19:35:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0