Om en film med obehagligt hög igenkänningsfaktor...
Hello all!! :-)
Ifredags hämtade jag prinsessan och några timmar senare hämtade vi upp hennes fina kusiner som jag skulle få råom i ett helt dygn! :-)
Vädret var super så dom var ute och lekte större delen av tiden. Så enkelt att ha alla tre samtidigt. Dom är så stora och duktiga plus att jag och min syster har väldigt lik uppfostran så det är i stortsett samma som gäller hemma och här. Finbarnen! <3
Här har vi mysfrukost på lördagmorgonen:
Efter lunch drog vi till badhusparken och sen bjöd syster oss alla på middag.
Tyvärr strejkade min mage, så inte många tuggor mat för mej...men skönt att slippa laga mat och mysigt att umgås.
När vi sen var hemma och prinsessan sov så började en film på 4:an...
Den handlar om en kvinna som lider av Parkinson och börjar dejta en kille som jobbar som säljare för ett läkemedelsföretag, och om hur det är att försöka ha en fungerande relation medan sjukdomar och mediciner är ivägen...
Nu har jag inte parkinson, men igenkännighetsfaktorn var ändå väldigt hög...
Om att inte vela gå in i en relation för djupt, för att det gör så ont att bli lämnad mitt i ett skov eller i en utprovning av mediciner för att man inte är sej själv...
Om att bara vilja dejta "svin" för då förväntar man sej inte mer och man behöver heller inte ha dålig samvete för att man är ett "svin" själv...
Om att starta bråk och förstöra när man mår skit, för att man inte orkar med sej själv ens och man behöver någon/något att vara arg på...
Om att låtsas vara glad, obrydd och kaxig när man egentligen är superliten och jätterädd...
Om att le tills dörren stängs och sen falla ihop i en blötfläck på golvet...
Om att kämpa emot med näbbar och klor när någon kommer för nära...
Om att göra sej fin och skratta ute bland folk och att hålla sej hemma och inne de dagar man inte ens orkar klä sej och än mindre le...
Om att bli misstrodd av läkare och skickad fram och tillbaka innan rätt diagnos ställs...
Om hur hela världen rasar om medicinerna tar slut och inte rätt läkare går att få tag på så att man kan få nya med en gång...
Om att när inga mediciner finns till hands så är alkoholen en sista väg till lindring...
Men också om att träffa någon som river ner alla murar...
Att ha någon som finns kvar även när det är tufft...
Någon som förstår att jag behöver kramar när jag bråkar...
Någon som säger att jag ska sluta svamla och håller om mej tills jag somnar när jag har för ont för att tänka klart...
Någon som inte blir rädd eller arg när min kropp ger upp...
Någon som inte tar ett nej när det inte är ett nej...
Någon som inte vill ha ett "vanligt" liv utan någon som väljer oss... <3
En fin film med duktiga skådespelare. Anne Hathaway gör rollen oerhört bra.
Den var visserligen lite jobbig att se men absolut värd det.
Och att mr underbar såg den med mej och höll om mej i slutet och sa:
-Just det!
(När killen i filmen sa just det, att han nte ville ha ett "vanligt" liv där de största bekymmerna var vart man skulle åka på semester nästa gång utan att han ville ha deras liv), gjorde ju inte saken sämre direkt...
Ibland är livet f*n galet svårt och tungt, men i slutändan så är det liksom värt det ändå... ;)
Hur har eran helg varit? :-)
Love // TT
Kommentarer
Postat av: Pa
Så fint, barnen, filmen verkar oxå var ok! Bra tankar du har trots allt elände, kramis , ses snart :-)
Svar:
TebbeTott
Trackback
