It is what it is.
Right from the start
You were a thief
You stole my heart
And I your willing victim
I let you see the parts of me
That weren't all that pretty
And with every touch you fixed them
Now you've been talking in your sleep, oh, oh
Things you never say to me, oh, oh
Tell me that you've had enough
Of our love, our love
Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent
And we can learn to love again
It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
We're not broken just bent
And we can learn to love again
I'm sorry I don't understand
Where all of this is coming from
I thought that we were fine
(Oh, we had everything)
Your head is running wild again
My dear we still have everythin'
And it's all in your mind
(Yeah, but this is happenin')
You've been havin' real bad dreams, oh, oh
You used to lie so close to me, oh, oh
There's nothing more than empty sheets
Between our love, our love
Oh, our love, our love
Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent
And we can learn to love again
I never stopped
You're still written in the scars on my heart
You're not broken just bent
And we can learn to love again
Oh, tear ducts can rust
I'll fix it for us
We're collecting dust
But our love's enough
You're holding it in
You're pouring a drink
No nothing is as bad as it seems
We'll come clean
Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent
And we can learn to love again
It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
That we're not broken just bent
And we can learn to love again
Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second we're not broken just bent
And we can learn to love again
It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
That we're not broken just bent
And we can learn to love again
Oh, we can learn to love again
Oh, we can learn to love again
Oh, oh, that we're not broken just bent
And we can learn to love again
Om ni bara visste vad mr underbar får stå ut med när det kommer till dramatiska och tvivlande jag...
Det behövs inte mycket för att jag ska börja tvivla och backa...fortfarande...snart ett år senare, är ingenting självklart... Jag har sen länge lärt mej stänga av istället för att det ska göra så ont... I mitt förhållande innan mr underbar blev jag tagen på sängen. Jag blev övertalad att för en gångs skull helt släppa kontrollen och ge mej hän, när jag sen gjorde det och den påstådda tryggheten bara var luftslott så föll jag långt och landade väldigt hårt.
Då lovade jag mej själv, aldrig mer.
Aldrig mer släppa kontrollen och aldrig mer släppa in någon hela vägen...
Aldrig mer lita på någon till 100%...folk är sällan vad de utger sej för att vara...
Jag levde ett bekymmerslöst singelliv och släppte inte in någon, ens lite. Bara busade och hade kul.
Sen klev mr underbar in i mitt liv och raserade alla föreställningar jag någonsin haft när det kommer till relationer.
Han är lika generös som han är krävande.
Han säger vad han menar och menar vad han säger. Alltid.
Han lägger inte värderingar i det han ser, han tar in informationen och handlar efter vad situationen kräver.
Rasar jag ihop, så plockar han upp mej. Punkt. Han varken skäller på mej eller daltar med mej. Han gör det som behövs göras. Varken mer eller mindre. Har ni någon aning om hur skönt det är??
Relationer är svårt. För alla. Distansförhållanden är tuffa. I synnerhet för människor som mej som hinner börja stänga av om det går för många dagar mellan det vi ses. Då kommer tvivlen krypande, vill jag verkligen det här...? Är vi verkligen rätt för varandra...? Tills jag är i hans armar nästa gång och alla känslorna svämmar över inom mej... : )
Vem sa att livet skulle vara enkelt?? ; )
Men på söndag är det ett år sen jag gav efter för mina känslor och släppte in honom i mitt liv... Och trots alla tvivel och alla konstiga utbrott jag haft så är han kvar... : ) Så snart kanske jag faktiskt vågar släppa in honom den sista biten...? Snart kanske jag kämpat emot klart? Krisat färdigt?? Snart...kanske...
Vi är båda två bitvis är extremt krävande männskor att vara i en relation med men samtidigt har vi så mycket att ge till den vi älskar... Vi ger på väldigt olika sätt och det har varit en utmaning i att lära sej ge så att den andra ser och förstår att det är en gåva... Att ge det mottagaren vill ha, inte det man själv vill ha...
Så...vi tar en dag i taget, en vecka i taget...och helt plötsligt så har det gått ett år... : )
Just nu jobbar han för två och jag är stolt över hans arbetsmoral, men jag saknar, saknar, saknar... Hoppas framtiden har en vardag ihop åt oss... Tills dess så är det som det är. Man får spela med dom kort man får.
It is what it is.
Love // TT
