Finns det någon för alla...?

Hello all!! : )
 
Till och från så kommer jag och mina vänner in på det populära samtalsämnet; förhållanden...och med undertiteln: Finns det någon för alla?? Det har jag varit fullt och fast övertygad om i hela mitt liv, men ibland sviktar min övertygelse...
 
Som att jag ofta sagt att jag är för sjuk för ett förhållande...ingen pallar med i längden... Och det menar jag inte att jag är tillsammans med känslokalla idioter (så har bara fallet varit en gång, men då pratar vi om en psykopat, så han räknas inte till de "normala") utan att det är svårt att se den man älskar plågas och ingenting kunna göra...
 
Och lite så kan det ju vara för dom flesta...? 
Inte att alla är sjuka, men alla kommer vi ju med ett bagage.. Ju längre vi levt och ju mer vi upplevt, desto större bagage... Och desto mer skeptisism och cynism...
 
Ju fler gånger det går åt h-vete desto mer skeptisk blir man ju. Bränt barn skyr elden och det är väl fullkomligt naturligt...
Sen tror jag att vi blir lite bekväma också...vi köper inte vad som helst... Blir det för jobbigt så är vi hellre själv...
Mindre drama då...
 
Och visst är det så...under mitt år som singel så skrattade jag mer och grät mindre... Men det betyder inte att jag är jätteolycklig nu, det betyder bara att då hade jag stängt av alla känslor för att dom gjorde för ont... Det gör ont att älska... Det är fantastiskt underbart också, men enkelt är det inte...
 
Jag tror fortfarande att det finns någon för alla...men sen är ju följdfrågan: Tycker du att det är värt det??? Orkar du?? Vågar du släppa in någon i ditt liv igen? Det gjorde ju så ont sist...
 
Som det så klämkäckt heter: You have to lose some to win some...
Man måste satsa för att vinna...och vill man inte satsa, eller har man inget kvar att satsa, ja då blir det lite svårt.... Då måste man ju "bli hittad" av någon som inte förlorat lika mycket och därigenom har mer att satsa och spela för... Någon med tålamod och styrka nog att satsa åt båda...
 
Mellisa Horn sätter ord på mina tankar...:
 
 
 
Jag vill va vanlig
vad det nu e.
Jag vill göra fel
och erkänna det.
Jag vill leva för dan
och inte låta natten sluka mig nå mer.

Om du vill ha mig
så säg till.
För själv vet jag inte vad jag vill.
Jag har försökt att ta tag i nån
men händerna kan inte hålla still.

När jag blir arg
ger jag igen.
Ja jag undviker sanningen
jag kan säga att jag älskar dig
och sen aldrig säga det igen.
Och jag kan gråta först när dom har gått
ja mina känslor har jag svårt att lämna bort.
Om dom tror att dom har sårat mig
har dom bara missförstått.

Jag börjar om
varenda dag.
Försöker vara det dom vill att jag ska va
men när jag somnat på natten har jag glömt om jag själv mår bra.

Och jag vet inte vart jag är
jag är med men aldrig riktigt där.
Det är höstkallt på balkongen
och jag längtar till nått annat än det här.

Jag vill va vanlig
vad det nu e.
Jag vill göra fel
och erkänna det.
Jag vill leva för dan
och inte låta natten sluka mig nå mer.
 

Jag mötte någon som vågade...någon som satsade stort och spelade för oss båda... Men än är inte min tillit på plats... Än är jag inte stark nog att satsa allt jag har... Jag är väldigt rädd om det lilla kapital jag byggt upp.. Så fina du, spela åt oss båda en stund till... Ha lite mera tålamod med mej och låt tiden visa mej att du är den du utger dej för att vara... 
 
Hur känner/tänker ni?
 
Love // TT

Kommentarer
Postat av: Henry

Hej gumman, naturligt att man funderar som du gör, men följ bara hjärtat och din intuition så blir det så bra som det kan bli, jag tror man måste våga älska för att bli älskad/ kramis o fortsätt på den inslagna vägen

2013-05-14 @ 02:35:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0