När det snöar i augusti...

Hello all!! : )

 

Idag (som så ofta annars) så är ord som komunikation, tolkning och "allting är relativt" i högsta grad på tapeten...

 

Om två människor upplever samma situation totalt olika...vem har då rätt?? Alla tolkar ju efter sin egen karta och sina egna erfarenheter... 

Och även om många människor tolkar samma stuation på samma sätt, betyder det då att den som ensam tolkar annorlunda automatiskt har fel???

 

När jag var yngre så var allting svart eller vitt, idag vet jag att samma fråga kan ha många svar...

Trots detta så finns det få saker som gör mej så oerhört frustrerad som när jag inte kan göra mej förstådd. Eller när jag upplever att personen jag pratar med "facitanpassar" eftersom och v ä g r a r erkänna ens för sej själv, att det är just "facitanpassning" som pågår...

 

Jag är född med ett löjligt stort rättspatos och drivs därigenom av en stor önskan att "ställa saker till rätta" och att bevisa sanningen.

Men ofta så är det bortkastad tid och energi från min sida, då det sällan hjälper eller förändrar något... Så jag övar mej i att hålla tyst...med blandat resultat kan väl erkännas... ; )

 

Och just nu pågår en kamp inom mej om det är värt det...?

Är det värt att kämpa för att göra sej förstådd eller är det bortkastad energi...?

 

Om någon sårar mej så säger jag ifrån, men fortsätter personen att slå ifrån sej så ger jag upp. Jag orkar helt enkelt inte. Rätt eller fel?? Vet inte...

Men vad jag vet är att jag har väldigt lite energi och den vill jag hellre lägga på prinsessan och de människor som värdesätter mej, den jag är och vad jag gör.. Än på att skrika ut sanningar för människor som ändå inte lyssnar...

 

Tänker att tystnaden kanske är ett bättre svar ibland...?

 

Lite som när jag jobbade med yngre barn på teatern...när alla busade, skrek och inte var fokuserade så var den bästa metoden sällan att försöka överrösta dom, utan att i stället sänka rösten, sätta sej ner och visa att man har något spännande att säga till dom som lyssnar... Efter ett par sekunder så satt alla barnen ned i en ring med fulltfokus (så mycket fokus som ett barn nu har.. : ) ) på vad jag hade att säga och på vad som skulle hända sen... V a r j e gång... Sen kan man ju undra varför jag inte alltid kom ihåg den metoden..? : ) Det kanske ligger i människans natur (eller iallafall i min personlighet.. ; ) ) att vilja höras... Men den som hörs mest är sällan den som skriker högst... Jag borde minnas det oftare... : )

 

Sååååå, vad funderar ni på då?? : )

 

Love // TT