Idag har jag gråtit...
Hello all!!
Idag har jag gråtit, idag är jag trött...
Idag har jag verkligheten än en gång mött...
Ni som hängt med en stund vet ju att jag har som mål att komma ut i arbetslivet igen...det har jag alltid haft, men nu var tiden det skulle förverkligas, liksom...
Har på eget initiativ sökt kontakt med försäkringskassan och arbetsförmedligen...har ordnat ett läkar intyg som säger att jag faktiskt f å r göra något...försiktigt...i liten skala... (mest för att jag vill)
Så förväntansfull åker jag till mötet idag...
I bilen på vägen dit så hinner jag dock tänka h u r ska jag orka...jag orkade knappt komma igång på morgonen...men slår snabbt bort dom tankarna med att äh, det löser sej!! Väl inne på mötet får jag träffa två sympatiska men bekymrade kvinnor... "Vi vill hjälpa dej... Men vi måste ju se a t t du alls orkar först... "
Jo, det vet ju jag också... Jag vill ju inte tillbaka till morfin och sjukhus...
Dom presenterar en fin rehab-plan som jag tycker låter sund och klok...och framförallt realistisk... För som min handläggare säger (hon har varit med mina turer ett tag...) "Dej måste man bromsa".
Sen ställer jag frågan som vände allt... Vad får man för ersättning??
...har man som jag (jag är inte alls ensam om detta, det vet jag) varit borta från arbetsmarkanden tillräckligt länge så "försvinner" man ur systemet... SGI och a-kassa hamnar på noll...
Mitt långsiktiga mål är, och har så varit i många år, att jag genom att jobba deltid men på rätt sätt, ska kunna bygga upp en inkomst så jag är helt självförsörjande... Först och främst mina 25%, men sen helt och hållet... Många gånger har jag stått i startgroparna, men lika många gånger har verkligheten slagt undan benen på mej...
Jag v e t att jag ställer mej upp även denna gång... Jag v e t att jag löser det, det gör jag alltid... M e n, vad fantastiskt det hade varit att det hade varit enklare...åtminstone en gång...
Sen läser jag en artikel om en pojke som kämpat mot cancer och förlorade...
Kramar om min älskade prinsessa och tänker, idag har hon feber, är ledsen och har ont...men det går över... Om några dagar är hon sitt vanliga kvittrande och sjungande jag... Hon slipper ha ont... Och jag får behålla henne i detta liv...
Vad är då för lite pengar för problem...? Jag vet (utan att fråga) att alla väljer egen smärta och ekonomiskasvårigheter varje dag, för att få hålla om sitt barn en gång till...
Man måste sätta saker i rätt perspektiv...
Jag är skitarg på livet många gånger!! Men för det mesta är jag tacksam...
Tacksam för min underbara unge!!
För min fina familj och mina fantastiska vänner...
...och för att kärleken verkar hittat tillbaka till mitt liv igen... ; )
Så ikväll får jag dra filten över huvudet, men imorgon börjar lösningsorienteringen! : )
Love // TT
Kommentarer
Postat av: Mona
Finaste, du är en fantastisk människa och ser det ljusa i livet hur mörkt det än kkan kännas. Kämpa på fina du <3<3<3
Svar:
TebbeTott
Trackback
