En stunds gnällande...
Hello all!! : )
Vet inte riktigt vad som händer med kroppen just nu...men bra är det inte!
Saker som hållt sej borta i flera månader har nu gjort ny entré i mitt liv...och det var i n t e välkommet...
Jag försöker hålla humöret uppe, inte deppa ihop eller ge efter, utan ta det minut för minut...men enkelt är det inte!
Det svåraste av allt är att behålla mej själv när kroppen rasar som hårdast... Att inte bli en liten, klängig och ömklig sak utan att faktiskt behålla någon form av stolthet... Det går oftast, men inte alltid... Igårkväll gick det inte... Och åh så fel det blev...
Att vara i ett underläge och få tillbaka kastat den hårda sanningen i ansiktet just då, är i n t e kul.
Nu mer är det förhållandevis sällan som jag slås ned av kroppens tillkortakommanden (det har jag jobbat både hårt och framgångsrikt med), men ibland händer det. Och då blir jag liten. Jätteliten. Och vill bara bli omhållen och tröstad...
Inte så attraktivt alls, jag vet det... Men ibland kan jag inte göra något åt det.
Speciellt inte som nu...när jag kämpar mot att behöva gå tillbaka till kemisksmärtlindring för att kunna sova... v a r j e dag... När ingenting funkar som jag vill... Då blir även jag gnällig... Även om gnäll är det mest oattraktiva som finns, även i mina ögon, så går det inte alltid att stoppa...
Men imorgon kommer anledningen till att jag kliver ur sängen på morgonen hit igen, mammas underbara prinsessa!!... så även om kroppen bråkar så fylls mitt liv med kärlek igen! <3 Det finns ingenting jag mer behöver och ingenting som hjälper bättre än kärlek! <3
Så, färdig gnällt för denna gång. : )
Love // TT
Kommentarer
Trackback
