När omtanke gör ont...
Hello all!!
Har tagit mej ut på balkongen och njuter av solen i bara t-shirt, utan en massa filtar och jackor, för första gången i år!! Kan det vara så att våren faktiskt är här nu?? Hade en tuff natt så det känns mer än underbart att faktiskt orka sitta upp en stund!! ..eller sitta och sitta...halvligga är väl mer rätt ord... Men ändå!! Jag har lämnat soffan för en stund!! : )
Har pratat med en fin vän idag och återigen fått uppleva frustrationen hos dom fina nära som försöker förstå...
Det är svårt för andra att förstå när jag inte ens själv förstår alla gånger..
Jag kämpar varje dag med att hitta balansen mellan vila och aktivitet...att spara kraft så jag orkar göra det där extra emellan åt, att få känna mej som en "normal"människa mellan varven, utan att ta för mycket stryk...Det är svårt...
Helgerna innebär ju (som jag skrivit om tidigare) ofta 100% mer aktivitet för mej oavsett om jag har prinsessan eller inte...för det är på helgerna jag tar igen allt det sociala som jag missar från soffan på veckorna...
Jag är lika slut på söndagkväll oavsett om jag varit på fest eller inte, därför att jag varit mer aktiv.
Människorna omkring mej ber mej bekymrat att ta det lugnare...att jag inte ska ta ut mej...av omtanke.. Men det är samma människor som tar med mej på olika saker för att jag behöver komma ut (och förhoppningsvis för att dom vill umgås också.. ; ) )..av omtanke...
Men det dom inte alltid tänker på är att oavsett vad jag gör...åker på en konsert, går på sta´n, fikar eller går på fest så kostar det. Alltid. Men oftast så tycker jag ju att det är värt det, för att det är dom grejerna "who keeps me saine".
Jag har papper på att jag ska göra saker jag mår mentalt bra av, därför att då blir smärtupplevelsen mindre... eller alltså, jag har ju lika ont (ofta mer om jag gjort något annat än att bara vara hemma..) men l i d a n d e t är minimalt... För att jag har valt själv. Jag har gjort ett aktivt val. Jag kan säga att det dagar jag knappt kommer ur sängen u t a n att jag gjort något speciellt är 1000 gånger värre!! Även om själva smärtan är den samma.
Och visst blir det fel ibland. Visst lever jag för fort många gånger, i min vilja och strävan efter att få känna mej och vara frisk. Men då får jag backa...gör om, gör rätt..
Men jag kan säga så här, jag är faktiskt väldigt stolt över mej själv för att jag alls fixar allt det här!! Att jag klarar mej själv för det mesta, och att jag kunnat svälja stoltheten och fått modet att be om och ta emot hjälp när jag behöver.
Sjukvården har gett upp på mej många gånger om och pratat om rullstolar och förevigt på mediciner i många år nu... Och hade jag inte haft den här enorma viljan att leva och göra något av mitt liv, så hade jag nog lyssnat på dom. Läkare, sjukgymnaster, psykologer och andra är faktiskt imponerade över min viljestyrka. Att jag inte sitter i ett hörn och har gett upp. Att jag frivilligt går av morfinet och annan smärtlindring, fast det gör ont, för att jag vet att det inte är bra för mej och för att jag vill vara en närvarande mamma. Jag skriver aldrig om det här, men idag kände jag att det var läge att få vara lite skrytsam. Att jag faktiskt vinner många små strider varje dag, fastän det inte alltid syns...
Och till mina fina nära vill jag säga att även om omtänksamheten många gånger gör ont..., därför att det känns som att jag hela tiden blir ifrågasatt för mina val, så vet jag att det är omtänksamhet. Så även om jag blir ledsen så vet jag att det var ord utalade av kärlek...kärlek, frustration och okunskap.
Nu är det snart dax för ännu en sak som kostar fysiskt, men som betalar sej många gånger om mentalt, kören!! Massor med fina människor, energi och glädje!! Och om en vecka har vi spelning på framnäs, ska bli super kul!! : )
Take care!!
Love // TT
Har tagit mej ut på balkongen och njuter av solen i bara t-shirt, utan en massa filtar och jackor, för första gången i år!! Kan det vara så att våren faktiskt är här nu?? Hade en tuff natt så det känns mer än underbart att faktiskt orka sitta upp en stund!! ..eller sitta och sitta...halvligga är väl mer rätt ord... Men ändå!! Jag har lämnat soffan för en stund!! : )
Har pratat med en fin vän idag och återigen fått uppleva frustrationen hos dom fina nära som försöker förstå...
Det är svårt för andra att förstå när jag inte ens själv förstår alla gånger..
Jag kämpar varje dag med att hitta balansen mellan vila och aktivitet...att spara kraft så jag orkar göra det där extra emellan åt, att få känna mej som en "normal"människa mellan varven, utan att ta för mycket stryk...Det är svårt...
Helgerna innebär ju (som jag skrivit om tidigare) ofta 100% mer aktivitet för mej oavsett om jag har prinsessan eller inte...för det är på helgerna jag tar igen allt det sociala som jag missar från soffan på veckorna...
Jag är lika slut på söndagkväll oavsett om jag varit på fest eller inte, därför att jag varit mer aktiv.
Människorna omkring mej ber mej bekymrat att ta det lugnare...att jag inte ska ta ut mej...av omtanke.. Men det är samma människor som tar med mej på olika saker för att jag behöver komma ut (och förhoppningsvis för att dom vill umgås också.. ; ) )..av omtanke...
Men det dom inte alltid tänker på är att oavsett vad jag gör...åker på en konsert, går på sta´n, fikar eller går på fest så kostar det. Alltid. Men oftast så tycker jag ju att det är värt det, för att det är dom grejerna "who keeps me saine".
Jag har papper på att jag ska göra saker jag mår mentalt bra av, därför att då blir smärtupplevelsen mindre... eller alltså, jag har ju lika ont (ofta mer om jag gjort något annat än att bara vara hemma..) men l i d a n d e t är minimalt... För att jag har valt själv. Jag har gjort ett aktivt val. Jag kan säga att det dagar jag knappt kommer ur sängen u t a n att jag gjort något speciellt är 1000 gånger värre!! Även om själva smärtan är den samma.
Och visst blir det fel ibland. Visst lever jag för fort många gånger, i min vilja och strävan efter att få känna mej och vara frisk. Men då får jag backa...gör om, gör rätt..
Men jag kan säga så här, jag är faktiskt väldigt stolt över mej själv för att jag alls fixar allt det här!! Att jag klarar mej själv för det mesta, och att jag kunnat svälja stoltheten och fått modet att be om och ta emot hjälp när jag behöver.
Sjukvården har gett upp på mej många gånger om och pratat om rullstolar och förevigt på mediciner i många år nu... Och hade jag inte haft den här enorma viljan att leva och göra något av mitt liv, så hade jag nog lyssnat på dom. Läkare, sjukgymnaster, psykologer och andra är faktiskt imponerade över min viljestyrka. Att jag inte sitter i ett hörn och har gett upp. Att jag frivilligt går av morfinet och annan smärtlindring, fast det gör ont, för att jag vet att det inte är bra för mej och för att jag vill vara en närvarande mamma. Jag skriver aldrig om det här, men idag kände jag att det var läge att få vara lite skrytsam. Att jag faktiskt vinner många små strider varje dag, fastän det inte alltid syns...
Och till mina fina nära vill jag säga att även om omtänksamheten många gånger gör ont..., därför att det känns som att jag hela tiden blir ifrågasatt för mina val, så vet jag att det är omtänksamhet. Så även om jag blir ledsen så vet jag att det var ord utalade av kärlek...kärlek, frustration och okunskap.
Nu är det snart dax för ännu en sak som kostar fysiskt, men som betalar sej många gånger om mentalt, kören!! Massor med fina människor, energi och glädje!! Och om en vecka har vi spelning på framnäs, ska bli super kul!! : )
Take care!!
Love // TT
Kommentarer
Trackback
