När det snöar i augusti...

Hello all!! : )

 

Det har varit några hårda dagar då jag betalat räkningen efter min vistelse i huvudstaden... Men det gör inte så mycket... Efter 14 år med skrotkroppen så vet jag ju att det är så. Alla får betala, men konceptet "there´s no such thing as a free lunch" tar sej löjliga propotioner för mej ibland... : ) men...att ligga i soffan med smärtor är inget nytt...men att kunna ha r o l i g t däremellan...det är nytt... : )

 

Igår började månaden då jag ska börja försöka ta mej tillbaka till arbetslivet... På mitt sätt...i min takt... 10 timmar / vecka är inte mycket...men för mej så är det enormt!! Under alla dessa år så har hoppet aldrigt lämnat mej!! Under dagar som nu varit så tänker man ju h u r ska det ens vara möjligt?? Men det s k a gå...på något sätt så ska det göra det. Basta! Man får vara väldigt kreativ och lösningsorienterad bara... Först gäller det att hitta någon från den fantastiska( i r o n i )myndigheten som tror på mej och sen är det bara köra... : ) ..eller nå´t... : )

 

Nästa månad är det dax för fas två...då ska a l l a gifter ut ur kroppen igen!! Bort med a l l t socker, i alla former, bort med alla kolhydratar (ja, även popcornen...) och tillsatser!! Ska jag orka så måste jag ge kroppen rätt förutsättningar!! Men jag ska förbereda mej bättre den här gången... Leta reda på enkla recept som jag orkar laga... Sån´t som funkar som snabbmat.. Köpa hem rätt varor så att jag k a n göra något gott när smärtcravingsen tar vid... 

 

Så bra som jag mår nu meltalt, har jag nog aldrig mått...!! Skrotkroppen och ekonomin lämnar givetvis en hel del övrigt att önska, men det gör mindre när man får må bra!! : )

 

Däremot sörjer jag över fina vänner som inte får må bra... Där livet och verkligheten slår dom i ansiktet gång efter annan... Där dom aldrig får en lugn stund... Där dom knappt hinner upp till ytan för att hämta luft innan dom dras ned igen... 

Och jag upphör aldrig att förvånas över hur oerhörtelaka och själviska människor kan vara! Dom måste ju leva ett otroligt enfomigt och häldelselöst liv när dom har så mycket energi över till att hitta på saker om och förstöra för andra...och dom måste dessutim omge sej av extremt korkade personer som inte ser igenom spelet...

 

När man ser att livet hanterar någon ovanligt hårdhänt, vore inte det självklara att sluta upp vid denne någons sida iatället för att vända ryggen till...?

 

Ni som kämpar, ni är mina hjältar!

Jag kämpar inte era strider, men däremot har jag kämpat i många egna...och jag vet att det vänder tillslut...även om det inte ser ut så just nu... Efter storm kommer sol, så är det... Men ibland ska det storma dj*igt länge och intensivt först...

...och jag finns här...whenever...

 

Ta hand om varandra!!

Love // TT